MÅNGTYDIG. “Hon hävdar också att här förs ett tydligt samtal med den historiska skulpturens klädda nakenhet. Att lyfta fram allehanda motsägelser, som klädd och naken, något (här alltså det utlagda tyget) som kan gömma samtidigt som det synliggör, är typiskt för Caprioli”, skriver Nancy Westman.
Det svarta tyget ligger som en stor oljefläck, utfluten över golvet i konstnärshemmets Stora Ateljé på Millesgården, Lidingös kulturella stolthet. Skulptören Carl Milles närvaro, i form av gipsmodeller, lyser vitare än någonsin, i kontrast också mot det tillfälligt svartmålade golvet. Tygets veck skimrar vackert belysta på vernissagen och kommer till märkligt liv när två dansare förstärker innebörden i verkets titel: I det dolda. Koreografen Cristina Caprioli valde den rubriken till den senaste delen av det större projektet Cloth som hon gjort inom ramen för sin organisation ccap. Dansarna som medverkar på vernissagen (Madeleine Lindh och Philip Berlin) har ofta samarbetat med Caprioli, nu senast i det nya verket A Line Up som turnerat i Sverige och i Tyskland i år.
På Millesgården kryper Lind och Berlin in under det svarta tyget, förändrar oavbrutet dess yta när de långsamt rör sig, formar figurer, nya bilder för åskådarna att se och tolka, utför ett koreografiskt verk, med vissa förhinder. De för tanken till fåglar som fastnat i ett tjockt råoljespill, men deras rörelser föds inte av ett behov att rädda sina liv.
Cristina Capriolis beskrivning av denna installation handlar om ”en formbar yta att gömma sig bakom, tystas ned av eller synliggöra sin plats i.” Hon lyfter fram det ofta försummade veckets centrala plats, hänvisar till filosofen Gilles Deleuze och hans sätt att se på barockestetiken. Hon hävdar också att här förs ett tydligt samtal med den historiska skulpturens klädda nakenhet. Att lyfta fram allehanda motsägelser, som klädd och naken, något (här alltså det utlagda tyget) som kan gömma samtidigt som det synliggör, är typiskt för Caprioli. Hon skapar sällan något som är entydigt, inte heller när hon arbetar som koreograf i gängse mening.
Cristina Capriolis verkslista under rubriken retrospektiv på hennes hemsida startar 1986 och visar att hon länge arbetat med installationer och andra konstuttryck som mer närmar sig bild- än danskonst. Hennes kreativa produktivitet är förbluffande, till och med under de år hon tjänstgjorde som professor i ämnet koreografisk komposition skapade hon nya verk. Den akademiska världen passade henne dock illa och hon lämnade sin professur efter fem år. Caprioli är född och uppvuxen i Italien men större delen av sitt vuxna liv har hon tillbringat i Sverige och det var också här – och delvis i USA – som hon utbildade sig.
På Millesgården ruvar det tunna svarta tyget på många hemligheter. För en besökare som ser tyget ligga orörligt på golvet, utan någon eller några som rör sig under det en vanlig veckodag, kan det samtal som sägs pågå mellan konstnärsateljéns olika delar och installationen I det dolda vara svårt att uppfatta. En hög svarta tvålar lägger visserligen till en dimension när luktsinnet engageras. I ett angränsande rum, det så kallade Antikrummet, finns tre tv-skärmar där det visas hur det ser ut när installationen fylls med liv.
Vem som helst är dock välkommen att krypa in under tyget och bli del av verket på det viset. Och kanske i sin tur förevigas av sitt sällskap? Som sedan i sin tur kan vara den som gömmer sig och visar sig och förflyttar tyg och veck och tankar. Se det som en kul grej bara, eller som en ren skönhetsupplevelse. Eller inspireras till att tänka vidare på vad som menas med det som upphovskvinnan tar upp i sin programförklaring: ”Genom konsten ska det avvikande, förbjudna, censurerade av-slöjas”, skrivet just så, med bindestreck. En rad centrala frågor om makt kan hanteras på det viset. ”Avsikten är att låta den konstestetiska erfarenheten föra en diskussion om det fördolda i sociala, kulturella och politiska termer” heter det vidare.
Det är ingen liten kostym som ska sys ihop av det tygstycke som har huvudrollen i installationen på Millesgården. I det dolda omfattar förutom detta tyg och de doftande tvålarna också ”hudbitar” i gummi, i kaotisk röra på ett högt bord i ett angränsande rum samt texter samlade inom midnattsblå pärmar där cloth-projektet beskrivs.
Det projektet inleddes 2011 med filt (under cover), och även där fick publiken delta men då under dansarnas ledning. Premiären ägde rum på Moderna Museet i Stockholm i samband med festival: display och visades tre år senare i Katrineholm och Umeå och därefter åter i Stockholm 2015.
Men ännu saknas delar av projektet.
Under rubriken CLOTH community står det så här i de texter som besökarna bjuds att ta del av: ”CLOTH adresserar den kvinnliga figurens hemlighållna gest i termer av ytans poetik. Här i direkt referens till den Muslimska slöjan och genom vävandets arbete som koreografisk tillblivelse.” Det är inte kristallklart vad detta betyder men tanken är att ”medborgare och organisationer förankrade i en lokal social gemenskap, specifikt inkluderande Muslimska kvinnor i exil” skulle avslöja beslöjandets koreografi, formulerad och framförd av muslimska kvinnor – som också skulle väva det tyg de själva täcks av för att sedan ta av sig det.
Det är ovisst om CLOTH community kommer att kunna genomföras. Den här delen av projektet har ännu inte funnit någon finansiär och har därför inte kunnat genomföras. Men visst låter det som något som inte minst i dessa tider av konfrontationer mellan religiösa grupper likaväl som förtryck av kvinnor i gemen, borde få en chans att möta en publik. I det verkliga livet, inte bara som en formulerad vision.
info@opulens.se
