SKULD. “Trots återkommande tydliga symboler, musik och bilder som är direkt tagna ur det “svarta” Sydafrika, blir hans konst sällan direkt politisk”, skriver Ida Thunström.
Den tyske målaren och skulptören Anselm Kiefer föddes några månader före andra världskrigets slut. Tyskarna som folk stämplades av många som personligt ansvariga för nazisternas grymheter, och Kiefer tillhörde den generation som präglades av en slags kollektiv politisk arvssynd. Hur hanterar man arvet efter nazisternas koncentrationsläger, det som närmast blivit själva definitionen av ondska? För Kiefers generation ligger skulden dessutom så pass nära i tid att den blir ens egen. Mörker och vilsenhet. Expressiviteten i Kiefers bilder är överrumplande. Det är ett tungt ämne för en konstnär att behandla, men kolossalt viktigt för att ett folk ska kunna bli helt. Verken har titlar som Twilight of the West, The Supreme Being, Jerusalem, genom Kiefers ögon blir skulden vår. Det är omöjligt att vara likgiltig inför det.
Det är egentligen lite märkligt att vi i Sverige inte har lärt oss mer om vår egen Herman Lundborg. Läkaren, professorn och rasbiologen som på 1920-talet blev chef för världens första statliga rasbiologiska institut. I och med Anna Kernells film Sameblod, som kom ut i mars, har vi fått möjlighet att se de personliga effekter hans rasbiologiska undersökningar hade på de svenska samerna. Vi har hållit oss ganska svala inför samernas historia i Sverige, och det är därför intressant att filmen har fått så stor uppmärksamhet. Filmen är rå, personlig, nära. Förmodligen för att Kernell har personligt ursprung i den samiska kulturen. Det är självupplevt, och kanske är detta nyckeln till att vi ska kunna ta till oss det som ligger inuti historien.
Under våren har Louisiana Museum of Modern Art utanför Köpenhamn haft en stor utställning med William Kentridge. Född och uppvuxen i det vita Johannesburg, mitt i apartheid-regimens snedvridna maktsystem, har han utarbetat ett konstnärskap som ständigt, på ett eller annat sätt, bearbetar upplevelsen av att vara del av denna förtryckande struktur. Trots återkommande tydliga symboler, musik och bilder som är direkt tagna ur det “svarta” Sydafrika, blir hans konst sällan direkt politisk. Hans stora kolteckningar, animationer och installationer är mörka, men bär samtidigt på en skönhet, en strävan efter frihet, kanske rentav lätthet. Mänskligheten och närheten i verken visar oss en man inuti systemet, mer än systemet som sådant. Bilderna innehar en värme och samtidigt ett avståndstagande. Det finns en ärlighet i det som slår lika hårt som Kiefers mörka domedagsbilder. Att undersöka och försöka förstå sin plats inom systemet, oavsett var i det man befinner sig eller i vilken era man lever. Vilken gåva det blir när vi som betraktare får ta del av dessa självupplevda historier om maktstrukturer.
Om vi verkligen ska kunna berätta något för någon annan måste det kanske ske genom att vi först berättar det för oss själva. Måhända krävs denna nakna ärlighet för att en åskådare ska kunna känna och uppleva. En enda människas personliga upplevelse kanske bäst förklarar komplexiteten i ett samhälles självbild. Hur skapar man alltså en bild av det oerhörda? Hur skall vi ställa oss inför det som vi inte kan förändra, men som är frambringat av oss och som vi är en del av bara genom att finnas till?
En viktig del av Kentridges konst är ord och meningar, ofta enkla, nästan lite naiva. Som i en av hans animationer, en film, en historia berättad av ord och bilder. Den avslutas med upprepningen av ordet ”Unhappen”. Vad fint det vore om världen kunde fungera så.
ida.thunstrom@opulens.se
