Helgporträttet: “Mitt queera Göteborg”

QUEERKULTUR. Sam Hultin håller just nu på med slutfasen av sitt projekt Mitt queera Göteborg. Elin Stadenberg bad hen berätta lite mer om projektet och syftet med det hela.

Konstnären Sam Hultin samlar just nu in de sista berättelserna från hbtqi+personer till sitt projekt Mitt queera Göteborg. Projektet ska lyfta fram stadens queera historia via en stadsvandring som startar i februari.

Hej Sam! Kul att jag får intervjua dig! Du är konstnär och jobbar just nu med ditt projekt Mitt queera Göteborg. Skulle du vilja berätta lite om projektet och syftet bakom?

– Ja, grunden till projektet är ett hbtqi+monument som Göteborgs Stads HBTQ-råd initierat och Göteborg Konst processleder. Det ska bli ett permanent monument om ett par år som en konstnär kommer arbeta fram. Mitt projektet med stadsvandringen är en del i en förstudie till monumentet. Det jag gör är en stadsvandring som ska bli en audio-guide med karta i en app. En kan gå den själv men det ska även arrangeras fysiska stadsvandringar. Vandringen baseras på workshops med hbtqi+personer med anknytning till Göteborg, där de har skrivit om viktiga queera platser i staden, men även på intervjuer och berättelser jag fått inskickade via mail.

– Berättelserna porträtterar en officiell queer historia över Göteborg med olika mötesplatser och föreningar med personliga minnen från platserna. Det blir tydligt hur de personliga erfarenheterna är kopplade till samhälleliga strukturer och hur viktigt det är att de här samlingsplatserna finns. Förenklat är syftet att ta plats med viktiga berättelser som inte alltid får finnas.

Hur ser urvalet av intervjupersoner ut, vad är åldersspannet?

– De äldre är födda tidigt 40-tal innan RFSL bildades. Men 80 år är de äldsta och de yngsta i 15-årsåldern.

Hur uppkom idén till projektet?

– Jag har jobbat med queera stadsvandringar i Europa i många år, i Chisinau i Moldavien, Tirana, Belgrad, Malmö och Oslo. Det handlar om det jag var inne på, att lyfta osynliggjorda historier i offentliga rum. Pride har sin plats i rörelsen men en stadsvandring kan möjliggöra att i det offentliga rummet ta plats med, på en del platser kontroversiella frågor på ett tryggare sätt.

– Jag är intresserad av hur olika kamper har sett ut och krockat med varandra. Att se olika generationer och grupper inom communityt, där alla på grund av maktstrukturer har olika förutsättningar att vara sig själva. Det är en sak att vara en 90-årig intersexperson med arbetarklassbakgrund och en annan att vara en 30-årig vit lesbisk från medelklassen. Detta kan skapa krockar och oförståelse men det finns också fantastiskt vackra historier om solidaritet när grupper stöttar varandra.

– En stadsvandring blir ett sätt att tillgängliggöra historien, berättelserna är lätta att ta till sig och ofta är det förbipasserande som ansluter sig. Det är en mäktig känsla att få tillgång till sin egen stad och sin egen historia, det är väldigt stärkande. Som queer är det lätt att känna sig osynlig.

Men du kommer inte att hålla i stadsvandringen Mitt queera Göteborg?

– Nej, berättelserna kommer att berättas av hbtqi+personer som varit inblandade i projektet. Alla historier berättas i jag-form men ingen berättar sin egen historia. Jag-formen ger en intim känsla som skapar en närhet som är väldigt fin. Jag kommer vara med och peppa och rodda med det tekniska.

En stor del av projektet hittills har ju varit att samla in berättelser och det har du ägnat dig åt under året som gått. I onsdags var sista tillfället! Hur har det gått till när du samlat in de här berättelserna?

– Jag har i samarbete med till exempel QRAB, Homan Göteborg och ungdomsgården House of Colors hållit en rad workshops, både online och fysiskt där olika personer kommit varje gång. Vi har varit typ 10-15 personer per träff som gjort olika skriv- och berättarövningar som resulterat i korta berättelser som vi tillsammans har placerat ut över Göteborg. För att komplettera har jag även gjort ungefär 15 intervjuer och flera personer har även mailat in historier. De ska börja spelas in nu i januari.

Vad har varit mest intressant med att samla in och lyssna till alla berättelser?

– Jag tycker att det är intressant hur olika generationer och grupper har sin kamp, det är svårt att förstå andra generationer. För en äldre generation, och nu generaliserar jag, var det viktigaste att skapa platser där en kunde ses utan risk för att bli “avslöjad”, högst förståeligt då en i bland annat media blev utmålade som kriminella pedofiler. På 70-talet när en yngre generation kom var det viktigt med just synlighet för att kunna påverka politiskt. Å andra sidan var det för många väldigt viktigt att framhäva att en var helt normal för att undvika fördomar. På 90- och 00-talet när queerrörelsen kom var det istället viktigt att ifrågasätta normaliteten som något eftersträvansvärt. Det är en viktig frigörelse att säga att “jag får väl göra som jag vill och inte låtsas att jag är ‘normal’, för vem ska jag göra det?”. Sådant är intressant att se.

– I mötet med communityn har människor gått från att känna sig ensamma till att höra till, kanske för första gången i livet. Detta tror jag att alla kan känna igen sig i. Längtan efter att höra till och känna att en får vara som en är. Jag tycker också att det är viktigt att visa på de grupper som verkat separatistiskt och vilken betydelse det haft. Det var till exempel på 70-talet, när homorörelsen växt och männen tog mest plats, viktigt för lesbiska att bilda en egen grupp när . De som rasifieras beskriver också ett  behov av egna separatistiska plattformar inom queercommunityt. Det är fint att se hur viktiga de här mötesplatserna är för att känna sig sedd, förstådd och trygg .

Vad har du för förhoppningar om vad Mitt queera Göteborg kan komma att tillföra?

– Nu är jag ju i slutet av research-perioden, men jag hoppas få in fler berättelser som kan lära mig någonting nytt och överraska mig. Och att queera personer i Göteborg ska kunna använda den här stadsvandringen om de själva vill hålla i den. Till exempel i Moldavien där jag hade en stadsvandring har de börjat göra egna workshops, folk från communityt har ändrat vandringen och gjort den till sin.

– Så jag hoppas att folk ska gå den, men också utveckla projektet och bidra till att historieskrivningen blir mångfacetterad. Jag har försökt få olika perspektiv men jag hoppas att det här ska ge inspiration till ett större engagemang i queer-historien.

Hur länge kommer stadsvandringarna att finnas tillgängliga?

– På nätet kommer de att finnas så länge som appen finns. Queerrörelsens arkiv och bibliotek QRAB som har sitt material på landsarkivet i Göteborg tar emot queert historiskt material, där kommer det också att finnas. Den första fysiska stadsvandringen kommer att ske redan den sjätte februari, men det kommer att komma fler datum. Så länge som det går att samlas på ett tryggt sätt.

Som du berättade har du ju jobbat mycket med just stadsvandringar tidigare, hur började du med det? Och hur är stadsvandringen en bra form för att berätta historier?

– När jag jobbade i Tirana 2013 fick jag i uppdrag att jobba med det queera communityt, specifikt det lesbiska, och tyckte att det skulle vara fint att göra en stadsvandring. Queerrörelsena i Östeuropa och på Balkan har en lång erfarenhet av våld riktat mot sig och exempelvis Pridefestivaler har mötts av ett fruktansvärt fysiskt våld. I Albanien, vars hbtqi+rörelse är väldigt ung har de sen starten 2009 haft en “Gay Ride” istället för Pride. De visste vad Pride kunde provocera för typ av våld efter att ha sett hur det gått till i till exempel Serbien.

– Frågan blev, hur kan vi synliggöra dessa berättelser för personer som inte är queer och öka förståelsen för att det är människor vi pratar om? Hur kan vi stärka communityt och hur gör vi det på ett tryggt sätt? På en stadsvandring kan personer från olika generationer stå och gå och prata efteråt, det är fin stämning. Det blir som ett stilla pridetåg.

Du jobbar ju även mycket med performance och video, utifrån ditt intresse för queer historia. Vad inspirerar dig i ditt konstnärskap?

– Det är de här berättelserna. Jag jobbar väldigt mycket med berättelser och även om de kan verka väldigt personliga så är de ofta universella. Vårt enorma behov av att känna att vi hör till och vikten av gemenskap, det inspirerar mig att jobba med de här grupperna och höra deras berättelser.

– Det blir som bäst när man kan känna igen sig från någon som har helt andra erfarenheter än en själv, det skapar empati och är en viktig del av det hela. Empati kan skapas genom att lyssna på andra människor och se det mänskliga i folk. När de inte är snajdiga i en snajdig debattartikel, utan när någon berättar om att den kände sig ensam. Sådant kan säga mer om oss om som människor.

Hur kan konst vara med och förändra normer?

– Om man kan nå människor på ett emotionellt plan. Det går att kasta statistik om att transpersoner försöker ta livet av sig, men att förstå utsattheten i att få en hiv-diagnos när det innebar en dödsdom och att göra det från första källan, från en person som kan berätta. Om man kan förstå saker känslomässigt. Då kan man ta det till sig, då finns det potential att förändra.

– Det handlar återigen om att känna empati. Forskning har visat folk inte känner lika mycket empati för att marginaliserade grupper som funktionsvarierade, urfolk, rasifierade, fattiga och så vidare. Det är hemskt men på en emotionell nivå är det som att man inte ser de här personerna som människor. Men det finns större potential att göra det om man lyssnar på deras berättelser. Därför är det viktigt att ta del av berättelser, av konst och litteratur som är gjorda av människor med olika erfarenheter, det är lyssnandet som är det viktiga. Och det är inget folk gör för mycket av i dagens filterbubbla-samhälle.

Och så sista frågan. Just Göteborg rankas som en av världens bästa hbtqi+destinationer. Vad tycker du gör en stad hbtqi+vänlig?

– Att ha fysiska mötesplatser är så himla viktigt. Det är en sorg varje gång ett ställe stängs ner för de här platserna möjliggör, inte bara ett tillfälle att ragga utan även organisering. Att människor kommer samman och kanske bestämmer att skapa en viss grupp eller att ha en demonstration. Det är sammankopplat med ekonomi, det är dyrt att hyra lokaler och det är därför som många stänger. Men om Göteborg ska stötta till exempel hbtqi+personer så är det viktigt att ge möjlighet till att skapa fysiska mötesplatser.