NYTTA & NÖJE. Avicii förstod inte värdet av pengar. I dokumentären True Stories blir hans manager irriterad, Tim Bergling faller i bitar och vill bromsa det miljonmaskineri livet blivit, men managern fnyser över otacksamheten: ”Han förstår inte värdet av pengar.” Sätter inte mannen fingret på vad som maler i kulturarbetarens huvud: Varför tror vi oss vara förmer än pengar?
Jag tänker på hur frågan gestaltas i Elias Canettis memoarer. I slutet av första boken finns en scen: I fyrahundra sidor har vi följt författarens dramatiska barndom till en punkt då han som sextonåring slagit sig till ro utanför Zürich, där han frossar i utbildning, konst och litteratur. Men så kommer hans mor på besök. Den respektingivande och bildade kvinna som Elias dyrkar slår oväntat hans värld i spillror: ”Masaccio och Michelangelo! Tror du att det är världen!” utbrister hon. ”Har du någonsin frågat dig om du har rätt till det?”. Elias vill rättfärdiga sitt lyckliga liv men moderns argumentation är en enastående retorisk uppvisning: ”Inte en enda natt i din vindskammare har du gjort dig förtjänt av på egen hand” – tonläget stegras – ”vet du om att det är du som är en parasit och inte de människor som du föraktar?” Unge Elias faller genom ett svart hål av skuld. Och vem av oss kulturparasiter faller inte med honom?
Har Elias eller modern rätt? Om jag fick välja skulle jag leva exakt som Elias i Zürich, det låter underbart. Men vad ger mig rätten att önska det, om inte alla fick leva så? Det är ju ett privilegium att ens drömma om det! Canetti fick nobelpris och är i efterhand ursäktad, men alla vi som inte får det? Vi som bara vill smita undan lönarbetet och pensionssparandet för att uppgå i en bubbla av ändamålslöst lärande, berättande och skönhet? Genast hörs Canettimoderns repliker: ”Den som smiter undan från verkligheten förtjänar inte att leva.” Kanske har hon rätt.
Men när hon säger ”du föraktar pengar” framträder likheter med Aviciis manager. Har vi ändå inte rätt att kräva mer av livet än att lyda nyttigheten? Och vems nytta? Det nyttighetsimperativ som genomsyrar de flesta människors liv främjar sällan flertalet, och att det har en destruktiv verkan på allt vad mening heter blir glasklart i filmen om Tim Bergling. I dokumentären (inte liktydig med verkligheten) är musikern omgiven av människor som ser värdet i pengar över allt annat. Liksom för Canetti innebär pengar för Bergling blott dåligt samvete. Bergling försöker in i det längsta anpassa sig efter kapitalets krav på ständig expansion, för ”jag var ju så extremt lyckligt lottad som fick göra det jag gjorde”.
Nyttighetskravet fick några dagar i rampljuset när tunga förläggarnamn protestade mot hur den konstnärliga autonomin blivit kraftigt ansatt av ljudboksindustrin. De såg skapandets frihet beskäras efter den kommersiella ljudbokens snäva figur. Sant eller falskt, när en ansedd och insatt litteraturman sade mig att ”det var på tiden” och ”varför ska förlagen få ge ut en massa böcker ingen vill köpa?” finns däri något av både Canettimodern och Aviciimanagern. Nämligen: Vår tid som onyttiga parasiter är lånad tid, det är pay-back time.
Det kommer att skapas konst trots marknadskrafterna, jag är inte orolig för det. Canettimödrar finns överallt, och kampen mellan pengars värde och värdet av något därbortom alstrar i sig själv bra verk. Wera von Essen och Anna Axfors är kanske aktuella författare som exemplifierar det från skilda positioner. Vad jag är oroligare för när nyttoimperativet vinner mark är hälsan, orken hos kreativa människor, nobelpristagare eller ej, som i likhet med Bergling inte helt “förstår värdet av pengar”, som alltför ofta finner sig i en kamp på intighetens gräns.
david.zimmerman@opulens.se
