MENING. “Men saker faller också på plats. En kväll beger jag mig till en för Documenta åter i bruk tagen utomhusbiograf för att se Douglas Gordons film I Had Nowhere to Go om experimentfilmaren Jonas Mekas”, skriver Andreas Engström.
I början av sommaren strax innan jag skulle resa till Documenta i Aten hittade jag, i en ”bortskänkes”-låda i Berlin, Imre Kertész bok Roman eines Schicksallosen. Det finns ett exemplar av den på landstället i Dalarna som jag bläddrat litet i. Nu blev det i alla fall att jag satte mig med den och väl i Aten hade jag kommit ungefär halvvägs.
Documenta är världens både största och viktigaste utställning som vart femte år visas i Kassel. Årets upplaga var litet speciell då den startade i Aten för att sedan fortsätta till Kassel. Utställningen har, delvis med rätta, kritiserats för att sakna riktning, vara svagt kuraterad och långt ifrån den mönstring av samtidskonsten som brukar vara fallet och som man borde kunna förvänta.
Samtidigt kan en ”mönstring” lika gärna innebära upplåtandet av plats åt en bredd eller att skapa sammanhang åt konst som saknar just detta. Meningen är ju att vi skall ”lära av Aten”, som mottot för utställningen lyder. Besökaren uppmanas att reflektera över den polariserade värld som städerna representerar i ett ekonomiskt, socialt och kulturellt alltmer splittrat Europa, samt att själv söka sin utställning, finna samband.
I Aten blir jag nyfiken på det hus som den tyska konstnären Maria Eichhorn tagit i besittning för att skydda från fastighetsspekulation i en ännu inte gentrifierad del av centrala Aten. Efter att letat med karta och GPS kommer jag fram till ett bostadshus där ingången är beslagen med lås. På porten sitter en liten klisterlapp – ”Kunst”. Det var det. En upplevelse som liksom blir hängande.
Men saker faller också på plats. En kväll beger jag mig till en för Documenta åter i bruk tagen utomhusbiograf för att se Douglas Gordons film I Had Nowhere to Go om experimentfilmaren Jonas Mekas. Filmen utgörs huvudsakligen av talad text ur Mekas självbiografi och behandlar hans umbäranden i Litauen under andra världskriget och utanförskapet han upplevde efter att tagit sin tillflykt till New York. Emellanåt interfolieras berättandet med uppflammande sken och dova brus, som resonerar med stadens liv utanför.
Helt plötsligt dyker Imre Kertész upp. Mekas flanerande på gatorna i Brooklyn och Kertész förlorade identitet som han efter ett år i koncentrationsläger inte fick tillbaka ens efter återvändandet till Budapest: Berättelserna hakar in i varandra, liksom de gör med Aten, där fasaden för filmprojiceringen blivit igenvuxen av träd och buskar, och där konstens rum är de ännu inte besuttna och exploaterade. Till och med de inställda soppluncherna, där flyktingar, bostadslösa och internationell konstpublik skall kunna mötas fick något slags betydelse. En bild av kanske inte kollaps men väl av ett samhälle där ekonomi, kultur och dess individer befinner sig i ett liminalt tillstånd.
Att vara ”utan öde” menar Kertész är att inte ens kunna gå ett tragiskt öde tillmötes – livet försvinner i anonymitet. Eller så imploderar det sociala livet, offentliga miljöer, som utomhusbiografer, växer igen och blir till non-places i antropologen Marc Augés terminologi – övergångsplatser lika anonyma som de människor som befolkar dem.
Men konsten levandegör. Någon gör en film, en annan diktar, en plats blir synliggjord och saker binds samman. I sina bästa stunder var denna känsla av sammanhang behållningen av Aten. En månad senare i Kassel var ordningen återställd. Överblick fick man genom att besöka de konstnärliga institutionerna. Densiteten av kvalitativ konst var definitivt högre. Men detta är i relation till en annan slags upplevelse som skedde genom flanerandet, gränslösa samband och rena tillfälligheter. Hur hade det blivit om jag inte hittat Kertész bok i den där lådan i Berlin?
andreas.engstrom@opulens.se
