PARIS. Anne Edelstam har sett en aktuell utställning i Paris med skulpturer av Jean-Michel Othoniel som speglar vår tids narcissism.
Jean-Michel Othoniel
Le Théorème de Narcisse
Petit Palais, Paris
28 september 2021 – 2 januari 2022
Jean-Michel Othoniel, känd i Paris för sitt verk vid uppgången av T-banan Palais-Royal, leder oss nu in i Narcissus värld. På Petit Palais, i Paris visas sedan hösten 2021, 70 skulpturer.
Förväntansfullt stiger jag upp för den glasbelagda trappen till Petit Palais. Jean-Michel Othoniel har använt sig av indiskt azurskiftande glas, likt himlen, upplyst av solen, i likhet med den guldfärgade ingången till detta anrika palats omgjort till museum. Representerar det ingången från en värld till en annan, från verkligheten till sagans värld, från denna värld till nästa? Man kan tolka det på flera sätt – en sak är dock säkert: det är magiskt!
Denna soliga höstdag i Paris passar jag på att inleda med en kopp kaffe i museets trädgård där 26 skulpturer är antingen upphängda i träden, likt pärlhalsband skimrande i solljuset, finurligt gömda i trädgården eller placerade i marmorgångarna. Narcissus teorem gör sig påmint. Besökaren kan inte undgå sin egen spegelbild. Det är onekligen passande för vår tid, när stora delar av mänskligheten speglar sig i selfies, bilder som läggs ut webben för allmänt beskådande. Othoniel är med sina spegelskulpturer i takt med sin tid.
Efter att ha gått nerför den vackert smidda trappan inne i museet och tittat upp på hans enorma glaskrona i olika färger, stiger jag in i en mörk grotta. Det är kontrasternas rike. Denna avdelning finner jag än mera spännande.
Konstnären visar här upp resultatet av sitt samarbete med en mexikansk vetenskapsman, Aubin Arroyo. Matematikerns ”vilda knutar” påminner konstnären oss om med sina egna verk med glaskulor. Den enes vetenskapliga resultat blir den andres konstverk. Dessa visar också på människans otroliga komplexitet med en oändlig möjlighet till olika konstellationer. Vi är lika men ändå så olika. Och det är där som det vackra och det mystiska visar sig.
Othoniels glasspeglar, likväl som matematikerns knutar, pekar på den kosmiska oändligheten. Narcissus mytologi får därmed också en annan innebörd, mindre självfixerad. Låt oss i stället för ett osunt navelskådande, förundras över livets magi.
Konst är en reflektion över vår mänsklighet samtidigt som den reflekterar människans oändliga kreativa förmåga. Från glaskonst till matematiska formler är steget kanske inte så långt i alla fall. Eller vad tror ni?
