FÖRINTELSEN. I sina bästa stunder låter ”Witnesses” oss skymta en historisk erfarenhet som egentligen inte låter sig skildras, som måste gestaltas, skriver Gustaf Johansson om Mikael Janssons fotoutställning om Förintelsen.
Witnesses – Fotoutställning av Mikael Jansson
Galleri 5, Kulturhuset i Stockholm
Pågår fram till och med 16 december
I Peter Fröberg Idlings debutbok Polpots leende finns en passage som bättre än mycket annat jag läst gestaltar 1900-talets totalitära terror. Fröberg Idling beskriver en sal i de röda khmerernas tortyrcentral S-21. Han går sakligt tillväga. Har man läst andra böcker om liknande anläggningar tror man sig veta vad som väntar: en skakande, men nykter, redogörelse för vad människor gör med andra människor i ideologins namn. Det är fel. Här väntar något annat. Plötsligt saknas ett ord, mitt i en mening, sedan ytterligare ett. Till slut återstår bara skiljetecknen.
Den uppbrutna texten ger form åt en avgörande insikt: vad som sker med människor på platser likt S-21 är att de bryts sönder — och det för alltid. Jag tänker på Fröberg Idlings gestaltning av detta för en utomstående ovetbara när jag ser utställningen Witnesses på Kulturhuset i Stockholm, om den sista generationen förintelseöverlevare. Angreppssättet är likartat: med fragmenteringens hjälp gestaltas det som inte kan beskrivas, inte ens av de gedignaste forskningsarbeten.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Utställningen har två delar. Den inledande förklarar de nazityska förintelselägrens funktion och historia. Det är välgjort, inte minst vad gäller fotomaterialet. Särskilt lyckat är valet att inkludera foton av dagens Auschwitz. De utstrålar en stillhet i stark konstrast till den storm som fortfarande rasar i de åldrade överlevarnas kroppar.
I den andra delen står dessa överlevande i centrum. De framträder avbildade på fotografen Mikael Janssons porträttfotografier, men de talar också direkt till besökarna. På två skärmar rullar filmade intervjuer som återger brottstycken av deras vittnesmål, fångade med samma intimitet som fotografierna. På väggarna återges likaledes fragmentariska minnesbilder, ett par rader som beskriver en scen eller en känsla, presenterade utan vidare sammanhang. Det är omöjligt att värja sig mot denna förtätning av bilder, texter och röster. ”De slängde de små”, berättar ett av minnesfragmenten, ”precis som ved.”
Problem uppstår emellertid i spänningen mellan dessa båda delar. Utställningen som helhet fastnar mellan sin vilja att redogöra för Förintelsens historia och det tilltal av ett helt annat slag som finns i dess andra del. Den ordnade historieframställningen, saklig och stringent, skär sig helt enkelt med den uppbrutna och hela tiden omstartade historia som överlevarna berättar. Kanske är det menat att vara så, men jag hade önskat att vittnesmålen fått företräde framför historieförmedlingen.
I sina bästa stunder låter Witnesses oss skymta en historisk erfarenhet som egentligen inte låter sig skildras, som måste gestaltas. Genom de loopade filmintervjuernas ständiga upprepning av samma handfull minnen kan vi närma oss den skoningslösa minnesrepetition som överlevarna dömts till. Vi säger ofta att vi aldrig får glömma. Det stämmer, men det är samtidigt en besvärjelse för de förskonade. För dem som återvände från dödslägren har glömskan alltid varit omöjlig.
info@opulens.se
