GRÄNSBILDER Med utgångspunkt från The social Annika Erikssons utställning på Moderna Museet i Malmö resonerar Mathias Jansson kring olika mediers gränsförskjutningar av yttre och inre bilder.
Bland alla videoprojektionerna på Moderna Museet i Malmös utställning med Annika Eriksson står en ensam diabildsprojektor och matar sin bilder med det karaktäristiska mekaniska ljudet. Annika Erikssons utställning The social handlar om det sociala samspelet mellan människor och djur. Diabildsserien And they were very loved 2015-2017 består till exempel av stillbilder av älskade husdjur från privata filmer som donerats av allmänheten till The Media Archive of Central England.
Trots alla nya tekniker som idag finns för att presentera visuell konst med så dyker det hela tiden upp konstnärer som med en nostalgisk kärlek återvänder till gamla medier som diabilder.
På Skånes konstförening såg jag i höstas utställningen Fakta talar inte för sig själv där Runo Lagomarsino visade verket Sea Grammar Havets grammatik som också bestod av en diabildspresentation. På väggen framför besökaren kunde man se ett lastfartyg vid Gibraltarsund medan diabildskassetten snurrade runt i bakgrunden och matade fram bild efter bild i en oändlig loop.
Både Annika Eriksson och Runo Lagomarsino är så pass gamla att de har en relation till diabilder, kanske från skoltiden då man fortfarande visade bildspel i undervisningen. Men hur är det med konstnärer som använder sig av ännu äldre teknik som camera obscura denna urprototyp till kameran och i förlängningen videoprojektorn?
En camera obscura består av ett ljustätt rum med ett litet hål i väggen som fungerar som ett ljusobjektiv. På motsatta sidan av rummet kan man se en uppochnedvänd bild av det som finns utanför hålet. Det finns flera exempel på samtida konstnärer som använt sig av en camera obscura för att skapa konst. Stephan Koplowitz gjorde i juni 2006 ett offentligt konstprojekt som han kallade Revealed. Det bestod av ett mobil camera obscura med plats för 25 personer som kunde byggas upp på olika platser. Utanför kameran utfördes sedan en performance av svartklädda personer som besökarna kunde se genom den projektion som skapades med hjälp av den gamla tekniken.
Ett annat exempel är Abelardo Morell som skapar fotografier där han blandar gammal och ny teknik. Han mörklägger olika sorters rum, som vardagsrum och sovrum, och genom ett hål projiceras en bild från utsidan, uppochnedvänd på motsatta väggen. Det kan vara kända landmärken som Eiffeltornet, Empire State Building eller Central Park i New York. Han fotograferar sedan av rummet, och i foto blandas bilden från camera obscura med dagens moderna fototeknik.
Darius Kuzmickas arbetar på liknande sätt i fotoserien Camera Obscura (2016). Kuzmickas förvandlar också olika sorters rum som hotellrum, lägenheter till en camera obscura genom att mörklägga rummen och göra ett litet hål i mörkläggningen. Bilden utanför projiceras inne i rummet så gränsen mellan ute och inne flyter samman. I många av hans bilder ser vi människor som sitter eller ligger och betraktaren den projicerade bilden på väggen. Det påminner en del om biosalongen där vi sitter i mörkret och en annan verklighet projiceras framför oss på duken.
Bilden från camera obscura blir en dröm om en bättre och intressantare verklighet som finns utanför vårt eget instängda rum.
info@opulens.se
