KONST. Identifieringspolitiken och åsiktspolariseringen har blivit vår samtida kanske största utmaning. Där ett verks sammanhang borde leda till problematisering, leder det istället ofta till förenklingar. Bristen på eftertänksamhet inom kultureliten tycks leda till att identitetspolitiken skapar identitetskonst, skriver Ida Thunström.
Häromdagen la jag märke till en detalj på Michael Rakowitzs utställning The Invisible Enemy Should Not Exist på konsthallen i Malmö. Ett litet inslag som känns fint och relevant i dagens politiska debatt. I en monter låg ett fotografi taget i Beirut 1975, under libanesiska inbördeskriget. På bilden står två palestinska militiamän som, enligt bildtexten, står och skyddar synagogan Maghen Abraham. Senare sprängdes byggnaden av Israel.Kriget i Libanon var, som inbördeskrig brukar vara, oerhört smutsigt. Det var dessutom, som inbördeskrig också brukar vara, oerhört komplext.
Bilden fångade mig som ett tecken för hur rätt allting skulle kunna vara. En symbol för hur solidaritet mellan människor kan sätta sig över ideologiska motsättningar. Relevant var det dock främst för att bilden tycktes nästan malplacerad i dagens kulturpolitiska klimat. Sorgset förvisso, men det finns något lite nästan fräckt i att visa det där fotografiet. Våra fastställda åsikter och färdigpaketerade moralpaket får sig en liten törn och vår redan etablerade bild av världen blir för en sekund suddig i kanterna.
Identifieringspolitiken och åsiktspolariseringen har blivit vår samtida kanske största utmaning. Där ett verks sammanhang borde leda till problematisering, leder det istället ofta till förenklingar. Bristen på eftertänksamhet inom kultureliten tycks leda till att identitetspolitiken skapar identitetskonst.
I lördags invigdes konstnären Camilla Akrakas Metoo-monument i Umeå. Den muskulösa puman i glänsande rött som, med all rätt, skriker ut sin ilska över Rådhustorget. Men, sa någon, är inte estetiken slående lik konstnären Jeff Koons skulpturer? Den amerikanske, vite cis-mannen som var på besök i Stockholm i somras för att diskutera konstmarknaden. Ska vi nu tvingas koppla Akrakas puma till en man som arbetat på Wall Street och varit gift med en porrstjärna? Värdegrunderna kan tyckas lite paradoxala. Det verkar lite långsökt att koppla Camilla Akrakas puma till Koons värderingar, men i dagens läge känns det inte helt omöjligt. Upphovspersonen är viktigare än den färdiga produkten.
Till slut tycks bedömningen av varje kulturyttring reduceras till en personlig värdeyttring. Undra på att det blir endimensionelllt. Måste vi skapa våra egna färdigstöpta former i vilka varje aspekt av ett konstverk eller en utställning relateras till ett färdigt ställningstagande? Har vi rentav ett behov av hämmande ramverk?
I Malmö står även en Zlatanstaty och glänser. Den sänder nästan fascistiska vibbar. Eller för tankarna till någon gammal diktatorisk staty, men det har inte framkallat något ramaskri. Inom sporten är man öppen med sin tillhörighet, och det är fullt naturligt att den inte har något som helst att göra med fakta. Att den nyligen avtäckta brons-Zlatan ser ut som en klassisk avbildning av en idealiserad übermensch är det alltså ingen som reagerat på. Sportkulturen är kanske så pass inriktad på självbild och gruppgemenskap att politiska värderingar inte får plats. Man behöver inte bry sig. Den som får bollen i mål flest gånger är bäst.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Inbördeskrig är alltså, som sagt, svårtolkade saker. Historielöshet och identifikationspolitik tycks gå hand i hand, men första torsdagen i oktober i år blev historiska detaljer plötsligt väldigt intressanta. Volymen på debatten blir ofta hög när det är lätt att välja sida. Och tämligen ensidig. Som i sport ungefär. Det säger sig självt att det känns lite olustigt när kultursidornas rubriker får mig att ens göra den kopplingen. Stämmer det inte med det narrativ vi har blir vi upprörda. Ont eller gott, svart eller vitt. Historiens närvaro i varje aspekt av vår tillvaro gör det dock enormt viktigt att inte behandla den slarvigt.
Just som jag gick runt i mina tankar på konsthallen stötte jag på en vän som var riktigt arg på utställningen. Det störde honom å det grövsta att Rakowitz enligt honom inte hanterat materialet tillräckligt raffinerat och artistiskt. ”Taffligt”, sa han surt. Kan hans tjat om professionalism och estetik också vara en form av identifieringstänkande? I så fall måste jag medge att han har en poäng. Ett-noll till surgubben.
ida.thunstrom@opulens.se
