Föraktet för det populära är problematiskt

POPULÄRKULTUR. Ida Thunström reflekterar, med utgångspunkt i Eurovision Song Contest, över hur populärkulturella uttryck kan slå en bro till konstens värld. Hon ser därför föraktet för populärkultur som problematiskt.

Av alla de Malmöbor som flydde ut på landet under Eurovision-veckan, var det inte bara de som gjorde det för sin fysiska säkerhets skull, utan, som någon uttryckte det, av rädsla för att råka ut för ”schlager”. Själv bor jag granne med Eurovision Village (Folkets Park), och satt följaktligen mitt i riskzonen.

Eurovision-musik ligger väldigt långt ifrån det som är min favoritmusik, men jag får ibland intrycket att det för många, med liknande utgångspunkt, resulterar i ett slags förakt. Ett förakt inte bara för den enkla lättsmälta musiken, utan för fenomenet som sådant.

Det tycks i vissa fall expandera till att innefatta värderingar som inte bara är kulturella, utan livsåskådningar, värdegrunder, rentav ideologier.

Det finns kanske inga stora fiskar i grunda vatten, och visst ligger det något i att ”största gemensamma nämnare” kan ha en avtrubbande effekt på det estetiska uttrycket, men måste saker alltid vara edgy för att vara bra?

Är man av naturen en lägre stående kulturkonsument för att man kan uppskatta en tonartshöjning då och då? Visst kan anti-intellektualism vara skadlig i åtskilliga fall. Men när det gäller Eurovision-musiken är resultatet av anti-intellektualismen så långt bortom vår dagliga tillvaro att det borde vara ofarligt.

För konstens utveckling behövs ständigt nya inslag, och många idag högt värderade former av kultur har sitt ursprung i alternativa subkulturer (graffiti och seriekonst är bra exempel). Känslan av nödvändighet, en grupps existentiella behov av att skapa något nytt och eget, är förvisso centralt i en skapandeprocess, men det betyder inte att det är den enda vägen.

Konst söker ständigt efter en slags autenticitet. Det icke-banala är viktigt, bristen på alldaglighet kan nästan vara ett syfte i sig, men det ger oss ingen rätt att förkasta andra gruppers val av underhållning.

Besattheten av Melodifestivalen och Eurovision Song Contest kan förvisso te sig lite som galenskap, men vi ska inte underskatta just denna galenskap. Få poplåtar blir så ofta öronmaskar som schlagerlåtar. Ingredienserna utgörs till stor del av repetitiva element och enkla, välbekanta symboler. En enkel formel, alls inte exklusivt använd av Christer Björkman.

Yayoi Kusama är bombastisk och populär 

När den stora soloutställningen med Yayoi Kusama som för många år sedan hade sin avslutningshelg på Moderna Museet i Stockholm, gick det knappt att få plats i lokalerna. Museet var fullt av en massa barn. Kusamas konst drog alltså inte bara en bred publik, utan dessutom den minst intellektuellt förkovrade delen.

Men så följer hon också på pricken den denna oemotståndliga formel: enkel symbol (prick) och upprepning (i all oändlighet). Är Yayoi Kusamas konst därför banal? Vad är skillnaden mellan lättåtkomlig och lättköpt?

Det som kanske mest lyfter hennes verk är det bombastiska, det som inte ber om ursäkt för sig själv, ett slags ren glädje. Beståndsdelar som definitivt slår an som en schlager. Kusamas liv har dock varit allt annat än banalt, utan präglat av psykisk sjukdom. Och hennes karriär är äkta och konsekvent. Ändå är hennes konst älskad av nästan alla, barn inkluderat, så varför föraktas hon inte av finsmakarna?

Det talas ibland om en ökande brist på autenticitet, om faran i att ”inte utmana” betraktaren (eller publiken). Men vem är det då som ska utmanas? Carolina Falkholts stora bilder av vaginor utmanar inte många kulturskribenter men blir attackerade, rentav bannlysta, av andra grupper i samhället. Och nu flyr vissa kulturmänniskor Malmö i rädsla för ”schlager”. Folköl och dunkadunka utmanar alltså åt andra hållet, spegelvänt, så vad är då problemet?

Det våras för drag

Allt behöver utvecklas, och även den bredare delen av kulturutbudet kräver injektioner.  Och de kommer då och då. Hbtqi+ rörelsen är inte direkt subkultur längre i Sverige. Eller, för att säga det enkelt: Det våras för drag. Att en drag queen som Conchita Wurst vann Eurovision 2014 var kanske inte ett jättekliv för mänskligheten, men en viktig milstolpe på vägen mot en positiv normalisering.

Nu är det inte bara queerkretsar som älskar Eurovision, utan Eurovision som älskar queer. Och kanske har vi här ett exempel på hur den magiska bryggan mellan subkultur och allmänhet kan uppstå. Mellan vänster-hbtqi+:are och SD-vurmare, hög-och lågkultur, multikulturella och nationalister. Kanske mellan ”vi” och ”dom”.

Man skulle kunna sura över att subkulturer urvattnas när de kommer upp i ljuset och domesticeras, och att de därmed förlorar sin alternativa glans. Eller också kan man se det som att dessa inslag av något mer autentiskt, alternativt, kan locka ut den större allmänheten på djupare vatten.

Vaginal Davis

Det är föraktet i sig som är problemet. Genom att hålla mitt fönster öppet och rentav spetsa öronen lite när en artist som Conchita Wurst sjunger ”Rise like a Phoenix”, känner jag att jag går något till mötes. Kanske i mig själv. Och kanske händer samma sak för någon nu i Eurovisionpubliken, som bestämmer sig för att gå och se homocore och ”drag-terroristen” Vaginal Davis soloutställning ”Magnificent Product” som öppnar på Moderna Museet i Stockholm nästa vecka. Då är det i alla fall någon som har vunnit något.