FABEL. “Till skillnad från fågeln tänkte aldrig trädet på frihet.” En allegorisk berättelse av Melker Garay utifrån hans akrylmålning Fågeln som blev ett med trädet.
Det är skymning. Fortfarande söker sig ljuset in i djungeln. Och där inne någonstans sitter en fågel och tänker på det som varit. Dess blick är inåtvänd och modfälld. Alldeles orörlig kontemplerar den över hur det kunde bli som det blev. Som att dess frihet gick förlorad för länge sedan. Eller att den inte längre kan breda ut sina vingar och flyga sin väg. Oklart är det när detta hände men det saknar betydelse. Sant är dock att den nu tillhör trädet. Med tiden har de vuxit ihop. Inget kan längre skilja dem åt. Kanske är det meningen att det ska vara så. Att de från första början var ämnade för varandra. Och att de ska förbli tillsammans tills döden skiljer dem åt. Kanhända var det så det var tänkt. Eller så kunde det ha varit annorlunda. Men om det vet fågeln inget. Likväl funderade den ofta över det. För en gång i tiden kunde fågeln flyga från träd till träd. Inget band den till något. Den tillhörde ingen. Fågeln hade sin frihet. Men det var då. Dessa tankar kom den alltid tillbaka till när det sista ljuset sökt sig in i djungeln. Som om den ville rama in skymningen med sina dystra tankar.
Till skillnad från fågeln tänkte aldrig trädet på frihet. Den hade alltid haft sina rötter i jorden. Alltid levt på en och samma plats. Men det hindrade inte trädet att försöka förstå fågelns funderingar om en svunnen frihet. Det ville förstå vad det innebar att kunna ge sig iväg från en plats till en annan. Ja, det ville ju så gärna förstå då deras öden nu var sammanvävda. Men det var svårt. Istället var trädet bekant med en annan frihet. Den frihet som innebar att inte bli fälld av stormar, att inte bli angripen av röta, att inte förlora sina löv. Det vill säga friheten från att bli drabbad av en olycka. Fågelns frihet var som sagt en annan – att få välja sin egen väg i livet. Den väg som kunde leda till lycka. Frågan var bara vad priset var för en sådan frihet. Om detta samtalade de dock inte. Trädet tog livet som det var, medan fågeln tog livet som det skulle ha kunnat vara. Och trädet kunde förlika sig med sitt öde. Fågeln däremot var tyngd av sitt. Emellertid blev allt lite lättare för den när natten med dess tysta mörker lade sig över djungeln. Ett mörker som var barmhärtigt då det fick fågelns ögonlock att sänkas. Endast i sömnen kunde den bli förskonad från sina dystra tankar. De tankar som snart återigen ska få dennes blick att bli inåtvänd och modfälld. Tankar som kommer att rama in den skymning som blott är i sin linda.
melker.garay@opulens.se
