Ett verk som värker

FLERDIMENSIONELLT. “Jag talar om värk då jag anser att all emancipation – både den fysiska och psykiska – är i olika grader smärtsam”, skriver Melker Garay.

Denna målning är ingen målning. Jag skulle vilja säga så men det är lönlöst. Den finns i en kontext som tvingar den att bli en målning. Den är dömd att vara det. Den kan inte träda ut ur sig själv och bli något annat. Fångad är den. Inklämd och instängd i en tvingande omständighet. Vilket osökt får mig att tänka på Goethes ord: Först i begränsningen visar sig mästaren.