SELFIES. “Det är inte selfie-ögonblicksporträttet som bild som är mest intressant, utan att det blivit en så allmänt utbredd företeelse. Det blir fenomenet, i första hand, som har störst poetiskt innehåll”, skriver Ida Thunström.
Det gömmer sig något tänkvärt, eller en romantisk underton, i varenda företeelse och föremål vi har omkring oss. Har man tid att verkligen se efter kan ett nytt verktyg eller fenomen därför bli till en guldgruva av kreativ potential. Varje detalj av verkligheten kan bli till en symbolisk berättelse. Konstnärer har alltid sökt efter nya vägar att uttrycka sig, och i varje ny teknik gömmer sig också ett konstnärligt verktyg som en mer eller mindre latent möjlighet.
Jag kommer att tänka på hur Saatchi Gallery utlyste tävlingen #SaatchiSelfie, där allmänheten uppmanades att skicka in konstverk i form av selfies. Bilderna visades sedan vid sidan av olika självporträtt ur konsthistorien i utställningen From Selfie to Self expression (pågick april och maj i år). Den första utställningen någonsin att undersöka selfien i en grundlig historisk kontext.
Det är enkelt att se kopplingen. Genom att placera selfies i detta sammanhang väcker man givetvis vissa konsthistoriska frågor, men framför allt föreslår utställningen att vi med vår ”selfiemani” sysslar med samma saker som konstnärer gjort i alla tider. På ett individuellt plan. Men kanske är sammankopplingen lite väl självklar? Aktualiserar Saatchi Gallery verkligen en tidlös vilja hos oss människor att visa upp oss själva?
Under perioden kring förra sekelskiftet fick självporträttet en ny, betydligt mer introspektiv roll. Kanske var det då vi på allvar började se motivet som en specifik företeelse, fristående från andra motiv. Hursomhelst ledde det till att vi idag tenderar att se alla självporträtt som någonsin gjorts genom självutforskandets glasögon. Det blir lite missvisande, eftersom det i själva verket ofta bara handlat om lättåtkomligheten i den egna spegelbilden som modell. Rembrandt van Rijns olika självporträtt, till exempel, är utan tvekan uttrycksfulla, men vi ska komma ihåg att han, då han målade dem med stor säkerhet, intresserade sig främst för hur ljuset föll på honom i rummet. Vi är ganska bra på att se det vi vill se, men faktum är att självporträtt, rent historiskt, sällan gjordes med avsikten att någon annan skulle se dem.
Allt vi gör just nu är inte universellt och evigt, Selfien är ett av de tydligaste exemplen på vår självfixerade, tämligen narcissistiska samtid. Som koncept är det en bra bild av sig själv, så att säga, och en sluten betydelsecirkel, där materialet kommenterar sig självt klart och tydligt. Fint så, men ligger det då ens i selfien som bild alls en möjlighet att sträcka sig vidare och nå en mer komplex ifrågasättning av vår upplevelse av oss själva och världen omkring oss?
Det är inte selfie-ögonblicksporträttet som bild som är mest intressant, utan att det blivit en så allmänt utbredd företeelse. Det blir fenomenet, i första hand, som har störst poetiskt innehåll. Behållningen är inte den enskilda selfiens berättelse, utan snarare det faktum att de alla uttrycker samma sak: en fråga, en undran, ett försök att förstå. Det blir lite vackert, men samtidigt ganska sorgset.
Ofta är det en konstnärs inre kamp som bäst lyckas ge form åt samhällets mest grundläggande sjukdomar, men nu verkar det som att det plötsligt blivit tvärtom. Visst finns det en frihetstanke, rent teoretiskt, i att tillåta våra mest primitiva drifter härja fritt i samhället, något lockande med ett frosseri i att vara människa utan att känna några skyldigheter inför att ha eftertanke.
Svårt dock att avgöra huruvida det rör sig om frihet, eller om en resignation inför förlusten av en kollektiv identitet. Selfies framstår mest som en enda stor skrikande fråga. Ett förtvivlat sökande efter vilka vi är, inte den uppvisning av vilka vi vill vara, som man skulle kunna tänka sig. Kan man ens göra en bild av den man vill vara, utan att istället skildra den man är idag?
Ska nämnas då, att #SaatchiSelfie tävlingen genomfördes i samarbete med storföretaget Huawei. De vars verk valdes ut som de tio bästa, fick varsin smartphone. Så kan det gå. Kanske inte ett självporträtt, men en mycket bra bild av nutiden.
ida.thunstrom@opulens.se
