TOMRUM. “Att försöka skapa ett icke, ge form åt mellanrummen i vår mänskliga existens. Tänjer man lite på begreppet kan det bli riktigt elementärt, då det pekar ut ett absolut ingenting och ett absolut allt på samma gång”, skriver Ida Thunström.
”Yves Klein och hans vän Arman bestämde sig i ungdomen för att dela upp världen emellan sig. Arman valde materien och Klein valde tomrummet”, står det i Facebook-eventets beskrivning av gårdagens visning på Moderna Museet i Stockholm. Intendenten Ylva Hillström guidar besökarna genom den franske konstnären Yves Kleins konstnärskap. Klein, född 1928 och aktiv 1940- och 50-talet, är mest känd för sina stora intensivt blå målningar. Den speciella blå färgen var något han utvecklade själv. Genom att mixtra med bindningsmedlet fick han fram denna speciella International Klein Blue (IKB), färgen som blev karaktäristisk för hans konstnärskap.
Jag tycker om ordet tomrum. Och därför också alla former av försök till att materialisera det. Att försöka skapa ett icke, ge form åt mellanrummen i vår mänskliga existens. Tänjer man lite på begreppet kan det bli riktigt elementärt, då det pekar ut ett absolut ingenting och ett absolut allt på samma gång. Grundläggande existentiella koncept med andra ord, som leder mina tankar till ett annat verk i Modernas samling. Mother as a Void (1989–90), en skulptur av den mer samtida konstnären Anish Kapoor. Det är ett bastant verk. Ett stort blått ägg, dryga två meter i diameter, som är avhugget i toppen. Tittar man djupt in i det öppna ägget möts man av ett stort kompakt blått. Verkets titel är klockren. Verket suger oss till sig för att omfamna oss, som om Kapoor skapat ett existentiellt vakuum. Det svindlar och tröstar på samma gång. Svindlar för att vi faller och förlorar oss i något, och tröstar eftersom det är så oerhört vilsamt att bara ge sig hän och låta sig inneslutas. Trots att verket är så kompakt och stilla, handlar det inte om en passiv tystnad. Tystnad är något luftigt som snarare öppnar upp oss inför oss själva och skapar utrymme för oss att själva ta plats, och i Kapoors tomrum är det tvärtom. Tystnad som en väg till utveckling och självförverkligande, ser jag den snarare hos minimalister som Agnes Martin, eller zen-inspirerade konstnärer som Rune Hagberg.
Rena vita färgytor och enkla linjer uppmanar till kontemplation och meditation, men då man står framför en av Kleins IKB målningar är det något annat som sker med en. Det är samma sak som händer framför Kapoors Mother as a Void, en sinnlig upplevelse som är omöjlig att värja sig mot. Tomrummet är materialiserat. Det är poetiskt, fysiskt, vi kan nästan ta på det. När vi inbjuds att förlora oss i detta tomrum, blir det en lockelse som känns andlig. Önskan att få förlora sig i något. En existentiell törst som är svår att släcka på egen hand. Att lämna över sig själv till någonting som ligger utanför ens jag, något som Mother as a Void, en slags varm och påtaglig sanning. Kompakt och alltid närvarande. Det tycks vara en stark längtan hos människan. Men sökandet efter existentiell tröst kan ibland leda till religiösa dogmatiska övertygelser, något som vi vet lätt blir destruktivt. Ser man det på detta sätt är neddykningen i Yves Kleins oändliga blå bildvärld mycket mer intressant än ett vanligt utsnitt i konsthistorien. Riktigt relevant blir det faktiskt.
Om vi kunde finna tröst för vår existentiella förvirring genom att helt enkelt hänge oss åt tomrummet, låta oss uppslukas av det, då skulle vi kanske bli av med våra impulser att fylla upp det med sådant som kan bryta ned oss. Med andra ord vore det bättre om vi alla kunde falla in i ett Yves Kleinblått tomrum, så att vi slapp förlora oss i strukturerade trossystem.
ida.thunstrom@opulens.se
