Muralmålningen “Fuck the World” av Carolina Falkholt i Stockholm 2018. (Bildkälla: Wikimedia commons / Foto: Frankie Fouganthin)
DÖDSDÖMD. “Om akademiska institutioner inte ens kan acceptera försök till förändring inifrån, är verksamheten inte bara skrattretande, utan rentav dödsdömd,” skriver Ida Thunström med anledning av att konstnären Carolina Falkholt sagt sig blivit avstängd från sin konstnärliga utbildning.
Jag skrev tidigare (6 okt) att Carolina Falkholt fått ett års avstängning från sin masterexamen på Valand. Högskolan meddelar dock att det har hon inte alls blivit. Dessa motstridiga uppgifter kring vad som egentligen skett, understryker i sig ytterligare otydligheten inom den vetenskapliga forskningen om konst. Artikeln är nu uppdaterad med rättelser, men omständigheterna kring diskussionen kvarstår: Den svävande gränsen mellan praktik och vetenskaplig forskning om konst är bekymmersam. Detta måste akademierna se över. /Ida Thunström
Det är nobelprisvecka. De stora naturvetenskapliga framgångarna, som annars rör sig långt över huvudet på oss vanliga dödliga, har sin årliga vecka i den offentliga solen. Och vi får möjlighet att inse vad all världens doktorander och professorer sysslat med, långt borta från vår egen vardag.
Ungefär samtidigt rapporterar bildkonstnären Carolina Falkholt på sin facebooksida om vad som tycks vara trubbel i kommunikationen med skolledningen, gällande hennes akademiska masterutbildning på konsthögskolan HDK-Valand. Enligt egen utsago har hon tydligen inte följt reglerna, och inte levererat ”tusentals ord om våra metodologiska grundvalar i ett försök att dissekera våran konstnärliga process in i minsta detalj.”
Det hela framstår som helt befängt. Varför vill Falkholt ens ha en masterexamen när hon redan växer och frodas i sin konstnärliga verksamhet? Och vad förväntar man sig som vetenskapligt motiverad institution när man antar en student vars konstnärskap till stor del innebär att kritisera och ifrågasätta gränser? Jag känner inte till de exakta detaljerna i just den här situationen (kommer inte igenom till Falkholt, och HDK uttalar sig inte om enstaka fall), men den för ändå tankarna till den grundläggande problematik som finns med konst som akademisk forskning.
Carolina Falkholt följer den klassiska metoden för att göra konst: Undersök. Ifrågasätt. Finn ett språk.
Jag är fullt på det klara med att det finns oumbärliga regelverk och stadgor som måste följas inom akademisk forskning, och det är just precis därför det inte borde översättas till det aktivt konstskapande området. För hur rimligt blir det egentligen när konstnärer, som valt ett yrke som går ut på att inte följa gängse regler, ska underkasta sig sådana? Och skriva avhandlingar inom en kreativ disciplin där ord per definition inte ska behöva vara det primära uttryckssättet? Det går inte ihop.
Carolina Falkholt följer den klassiska metoden för att göra konst: Undersök. Ifrågasätt. Finn ett språk. Undersök igen och så vidare i all oändlighet, tills vi alla kan gå hem och känna att vi har lärt oss något nytt om oss själva eller världen eller både och, utan att behöva förstå hur. Underbart när det funkar.
För lite mer än två år sedan disputerade scen- och performancekonstnären Bogdan Szyber på Stockholms konstnärliga högskola med sin avhandling Fauxthentication. Under sex år hade han undersökt …”hegemonier bakom de dilemman konstnärer idag möter inom domänen “’konstnärlig forskning’”, en del av den högre utbildningsindustrin”, ett arbete som kändes som en ljusglimt i den så självupptagna konstakademin. För mig, och många andra.
Men avhandlingen godkändes inte av betygsnämnden. En betygsnämnd som dessutom bröt mot akademisk praxis genom att inte god tid meddela Szyber i om att avhandlingen skulle underkännas. Att två av de som var med under disputationen sedan vägrade att svara honom på frågor är inte heller det akademisk praxis. Det är alltså okej för akademierna själva att inte följa de akademiska reglerna? Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Framförallt inte om man försörjer sig på statliga bidrag.
Akademierna sitter på pengarna.
I en intervju med Stina Oscarson för några veckor sedan berättar Szyber hur minnet av händelsen fortfarande smärtar honom. På frågan om varför han ens velat ta en masterexamen, förklarar han hur beslutet vuxit fram ur en vilja till trygghet, inte minst ekonomisk. Och han är ganska säker på att han bland konstnärsdoktorander inte var ensam om att ha det utgångsläget. Kort sagt: Akademierna sitter på möjligheterna. Och inte minst pengarna.
Varför Falkholt vill ha en masterexamen från HDK är alltså ändå inte särskilt svårt att förstå, men hur kan HDK ta för givet att någon vars praxis är att tänja gränserna för olika normer, skulle underkasta sig deras utstakade vägar? Gör man inte som de vill får man inte vara med. Ännu ett destruktivt inslag i samtiden som tycks ha blivit normaliserat.
Diktatoriska konstakademier kan göra lika bryska påhopp på konstens frihet som klassiska konservativa nationalister.
Vi befarar att få se den konstnärliga friheten stympas politiskt de kommande fyra åren, så kanske kan den konst som faktiskt skulle kunna vara helt fri, den som har möjligheten att följa andra regler än de statliga, ta tillfället i akt och syna sina egna diktatoriska fasoner.
Att Szybers avhandling slogs ned av högre auktoriteter är oerhört destruktivt. Den kändes som en sista flämtning efter luft. Om de inte ens kan acceptera försök till förändring inifrån, är disciplinen inte bara skrattretande, utan rentav dödsdömd. Få saker är lika nedbrytande i längden, som att vägra lyssna på kritik, acceptera, och ta till sig.
ida.thunstrom@opulens.se
