Det görs skillnad på folk och folk i konstens värld

AKTIVISM. Ida Thunström reflekterar över attentat, aktivism och vandalism i konsten. Och hur omvärlden reagerar när konstverk attackeras. Det görs skillnad på folk och folk, konstaterar hon.

År 1914 gick suffragetten Mary Richardson in på National Gallery i London med en kniv, och skar revor i Vélasquez-målningen The Toilet of Venus. Attentatet utfördes som en protest mot fängslandet av den ledande suffragetten Emmeline Pankhurst, men var också del av ett led liknande attacker mot de historiska målningar som utgjorde karakteristiska exempel på männens objektifierande blick på kvinnan. Händelsen blev en stor medial chock, och Richardson dömdes till sex månaders fängelse för skadegörelse.

Konst ska gärna vara lite stötande, röra upp känslor och ibland få oss att vilja agera på ett eller annat sätt, men det finns flera anledningar än upprörda känslor att vandalisera ett konstverk. Richardson gick i första hand inte på verket för att det var stötande, hon hade ett specifikt politiskt syfte. Att få Pankhurst befriad. Aktivism är i grunden (anser jag) en bra sak, och att den ibland går över gränser för vad som är lagligt kan ofta vara försvarbart: målet helgar medlen, så att säga, och det är inte svårt att idag hylla suffragetternas militanta kamp. Trist för Vélasquez, men ibland måste konsten stå åt sidan för högre syften.

Mindre moraliskt försvarbar är till exempel attacken på Michelangelos David 1991, då en inte helt psykiskt stabil man lyckades slå av en av Davids tår med en hammare. Enligt gärningsmannen själv blev han beordrad att utföra dådet av en venetiansk 1500-tals målares modell.

De senaste årens färg-och-mat-attentat, mot berömda målningar, som klimataktivister ägnat sig åt är enklare att förstå, men handlingarna känns svåra att förena med kontexten. Gamla mästare som van Gogh och Monet tycks har blivit brickor i ett spel i vilket de känns lite malplacerade.

I förra veckan fick Sverige vara med om sin första attack av det slaget, i form av färgkastning på en tavla av Claude Monet. Valet att uppmärksamma just detta verk motiveras med att vi är på väg att förstöra en ännu större skönhet: världen. Visst har händelsen uppmärksammats i media, men varför blir mottagandet så svalt när de flesta av oss rent ideellt står på aktivisternas sida? Förmodligen av just den anledningen: de slår in öppna dörrar. I sak är jag inte emot de här angreppen, de skadar ju inte ens konstverken, utan träffar främst museernas budget. Tvättning och restaurering, utökad säkerhet som tyvärr kan leda till att besökare tvingas längre och längre bort ifrån verken. Men värre saker kan hända, som till exempel översvämningar och massvält.

Vandalism är intressant. Att förstöra saker kan i sig vara lika mycket konst som en Monet-målning, men då handlar det mer om hur det görs. Och kanske ännu mer om vem som gör det. I Pippilotti Rists videoinstallation Ever Is Over All (1997) ser vi en kvinna gå glatt, närmast euforiskt, utför en gata. Hon passerar en polisbil och krossar fönsterrutan på den. Bara sådär. Så går hon vidare, lika glad. Det är förvånansvärt upplyftande och frigörande.

Att se saker gå sönder är känsloladdat och triggande. Exakt ett århundrade efter att Richardson får sex månaders fängelse för att ha skurit sönder en kulturskatt, ställer exilkinesen och världskändisen Ai Weiwei ut fotografier av hur han slänger kulturskatter (urnor från Handynastin) i marken så att de går i tusen bitar. Framför fotografierna står en samling krukor som han själv har målat på, och en dag kommer en man in och krossar en av de målade vaserna i golvet.

Handlingen är en protest mot att museet inte ställer ut lokala konstnärer. Weiwei blir förbannad och rubricerar det som vandalism. Gärningsmannen är även han konstnär men alltså inte, enligt Weiwei, lika mycket konstnär som Weiwei själv. Vem som helst får inte ha sönder dyrbarheter.

Det finns flera skäl till att förra veckans klimat-terrorattack (som det kallas) inte riktigt tas på allvar. Ett av dem kan tyvärr vara att den utfördes av två unga kvinnor från den svenska vårdsektorn. För det är ju ändå skillnad på folk och folk.