Det finns inget “nytt Berlin”

KONSTSCENEN. Det finns olika åsikter om vilken storstad som är “det nya Berlin” i konstvärlden. Ida Thunström irriterar sig på formuleringen och förklarar varför det gäller att släppa fixeringen vid städer som förlorat sin ledande roll. 

”Kiev är det nya Berlin”, läste jag någonstans när jag ville ta reda på lite mer om staden. Ser man på, tänkte jag, det kunde man ju inte tro, var inte det Leipzig? Dresden? Eller Prag? Det är få som har undgått att se hur staden Berlin har upphört vara det konstparadis som staden utgjorde för runt 20 -30 år sedan. Känslan av uppbrott, förnyelse och aktualitet, av att stå mitt i något som spruckit och är på väg att byggas upp igen, har svalnat, i takt med gentrifiering och annat oundvikligt.

Den eran har övergått i något annat. Berlin som konstnärsparadis har fått ny karaktär. Ordet paradis har fått en annan mening, en som främst går ut på koncentrationen av kreativa människor. Vilket förvisso inte är att förakta, men måste ses för vad det är: en effekt och inte en orsak.

Hetsen över att hitta ett nytt Berlin är i och för sig inget märkligt, tvärtom är det en ganska naturlig utveckling. Vi behöver referenspunkter för att orientera oss i verkligheten. Diskussionen om var nästa konstmecka kommer att ligga skulle dock uppfattas betydligt mer genuint om detta konstmecka kunde få benämnas för vad det faktiskt är, istället för en ny upplaga av något annat. Nämligen benämns som nästa geografiska plats som kan fastställas som den mest kulturellt relevanta och kreativt inspirerande. Vad är det som gör en plats konstnärligt intressant? Inspiration. Aktivitet. Energi. Denna energi måste få uppstå ur något helt nytt. Strålglans upprätthålls inte genom gamla meriter.

Konstnärsmyter som reproduceras och bevaras och kommer att stå för ett slags sanning, en garanti för kvalitet. Narrativet som uppstår genom hur vi uppfattar en specifik konstscen, präglar till slut till viss del hur vi värderar det slutliga konstnärliga resultatet. Och det är ju inte helt lyckat.

Inspiration växer bäst ur andra, mer existentiellt grundade, särdrag och fenomen. Så det här “Nya Berlin” som sägs vara på väg upp lite här och var idag, är ett fullständigt meningslöst begrepp. Det finns inget “Nytt Berlin”. Lika lite som att New York i efterkrigstiden var Det Nya Paris. New York var New York, det var inte krångligare än så.

Att alla konstnärer samlas på samma ställe kan därför till slut inte upprätthålla en plats som på allvar banbrytande. Det krävs att stämningen på något sätt symboliserar något större, allmängiltigt, något som hela världen, medvetet eller inte, kan göra till sin egen berättelse. Vad som får konstnärer att vallfärda till en specifik stad skiljer sig alldeles säkert genom tiderna. Jag tror att en på riktigt aktiv och nyskapande konstnärsscen uppstår ur något politiskt relevant. Något avgörande.

Ju längre bort vi rör oss ifrån 1900-talet, desto mindre tungt vägande blir staden Berlin som politiskt intressant. Rom var den viktigaste studieorten för konstnärer under 1800-talets första hälft (Le Grand Tour var ett måste för alla de konstnärer som hade möjlighet), och New York var den multikulturella Staden som aldrig sover under efterkrigstiden när konstscenen inte hade något annat val än att emigrera. New York blev alltså Nya Paris, som var nya Berlin? Som varit nya Paris ett tag förut och så nu kom London och blev nya New York. Igen? Och Berlin tog över som nya London eller nya New York och nu har jag helt tappat bort mig.

Uttrycket “Nya Berlin” är således, i bästa fall, språkligt slappt. Det åskådliggör en underskattning av all den unika individuella kapacitet och potential som finns att utforska i andra städer. Måste man nödvändigtvis spå om var denna eventuella plats ligger, tror jag att man helt ska vända sig bort ifrån Tyskland, och istället undersöka de platser som representerar samhällets nya utmaningar.

De regioner som utgör centrala platser för oss på 2000-talet. Nya Berlin kommer förmodligen inte att röra sig om stora post-kommunistiska betongbyggnader, världen har gått vidare. Eller som sagt: det handlar inte om ett nytt Berlin över huvud taget.

Låt oss kalla saken för sitt rätta namn och tala klarspråk. Det centrala bör inte vara var man är, utan vad, och ännu mer varför. Så får vi ju inte glömma den andra avgörande omständigheten som gjorde att Berlin kunde bli ett så pass viktigt kulturellt centrum runt sekelskiftet. Det kryllade av billiga lägenheter och tomma industrilokaler. Avgörande är alltså, och det är kanske just här Berlin fallerar idag, att en stads hyror är tillräckligt låga för att konstnärer och allsköns fritänkare faktiskt ska kunna vistas där.