INGENTING. En idé gestaltas på olika sätt, som en skulptur i brons eller som bara ingenting. Frågan är vilken konst som är bäst för klimatet? Mathias Jansson har funderat över detta.
Att skapa stora tunga konstverk som skulpturer eller tavlor som sedan ska fraktas runt i världen till olika utställningar känns idag inte direkt klimatsmart. Under pandemin fick vi vänja oss vid att uppleva konsten digitalt och man skulle kunna tänka sig att digital konst skulle vara bättre för klimatet. Den digitala konsten behöver inte transporteras eller tillverkas av olika material, men tyvärr är ju den digitala världen också på många sätt ett hot mot klimatet. För att driva alla dessa serverhallar som bygger upp internet krävs en hel del energi, för att inte tala om miljöpåverkan när alla dessa datorer ska byggas och sedan skrotas efter ett par år.
Det bästa hade ju förstås varit att göra konst som inte kräver något material alls, som helt enkelt består av ingenting eller nästan ingenting. Det finns ju några pionjärer som man kan inspireras av som John Cage som komponerade stycket 4′33″ som består av drygt fyra minuters tystnad framför ett piano. Marcel Duchamps “50 cc of Paris Air” (1919) som består av en glasbehållare fylld med luft från Paris eller Gabriel Orozco “Empty Shoe Box” (1993), som består av tomma skokartonger. Invändningen är förstås att det fortfarande krävs någon form av material för att framföra eller innesluta detta ingenting i konstverken.
Med samlingsutställningen “Voids, A Retrospective” (2009) på Pompidou Centre i Paris i Frankrike tog man ett samlat grepp kring den klimatneutrala konsten. Utställningen bestod av 9 vitmålade tomma gallerier med verk som Yves Klein “The Void” (1958) och Art & Language’s “The Air Conditioning Show”. Den italienska konstnären Salvatore Garau visade under 2021 att ingenting inte bara är bra för klimatet utan även för plånboken. Verket “lo sono” (2021) (jag är) består av ingenting och såldes under sommaren för 18 300 dollar. För det priset får köparen ingenting, ett äkthetscertifikat och instruktioner om hur ingenting ska installeras i rummet.
Egentligen behöver konstnären inte själv skapa verket utan det räcker att han ger instruktioner till besökaren eller köparen. Fluxusrörelsen var tidigt ute med att skapa den här typen av instruktionskonst som också är väldigt klimatsmart med tanke på frakter, materialtillgång och behov av utställningslokal. I the Fluxus Performance Workbook, redigerad av bland annat Ken Friedman, och som går att ladda ner gratis från internet, kan man själv skapa olika performanceverk efter instruktioner som:
- Light a match and watch it till it goes out. (1955) Yoko Ono
- Chew a nice piece of notebook or drawing paper. (1968) Larry Miller
- Make a salad. (1962) Alison Knowles
Ingenting, invänder säkert några, är det egentligen inte bara kejsaren nya kläder? Med tanke på vilken miljöbov klädindustrin är så skulle man kunna se kejsarens nakenhet som en tidig klimataktion. För tänker man efter så är det egentligen inte kejsarens nya kläder som är huvudpoängen i H C Andersens saga, nakenheten används ju bara för att visualisera författarens idé om att visa på kejsarens fåfänga. För i grund och botten handlar konst om idéer. Sedan kan en idé gestaltas på olika sätt, som en skulptur i brons eller som bara ingenting. Frågan är vilken konst som är bäst för klimatet?
info@opulens.se
