INSTALLATION. “Loelds installation fungerar både som ett memento mori över en förlorad naivitet inför naturen och som en innerlig andlig besvärjelse över en förlust”, skriver Wolfgang Peter Menzel om Lars Olof Loelds installation Vid stranden av solnedgången uppmärksammas tystnaden på Norrköpings konstmuseum.
Utställning: Lars Olof Loeld
Norrköpings konstmuseum
Omedelbart iakttar besökaren en form av sublim upphöjdhet så snart glasdörren till museets stora hall har passerats – en påtaglig, nästan gripbar stillhet. Snabbt registrerar blicken de förhållandevis få bilder och objekt som utgör Loelds installation – trots att rummet vibrerar av fyllighet, stämning och sublim spänning till ”minnet av vemod strandskog och dans”, som konstnären skriver i det finurligt utformade kataloghäftet.
V.S.A.S.U.T. handlar alltså inte om gestaltningen av naturen, utan om minnet av den, eller om man så vill kulturellt betingad natur. Som vi minns Böcklins Dödens Ö, vars ursprung var en kvinnas önskan att få en tavla ”att drömma om”, eller en betraktelse som Caspar David Friedrichs Wanderer über dem Nebelmeer. Här, tror jag, finns ett släktskap i Lars Olof Loelds sätt att se på naturen, som ett förlorat minne. Romantik och symbolism i en förening – gestaltad med de långt mer sparsamma, medvetet avskalade medel som är konstnärens signum sedan många år.
I det för övrigt sakralt stämda rummet finns några objekt i lådor som lovsånger till enkelheten, men också ett fotografi. Det förvånade mig starkt – ett realistiskt fotografi på människor hos Loeld, vad kan Loeld ha menat?
Fotot, Tre unga bönder på väg till dans, är taget av den tyske fotografen August Sander i Westerwald utanför Köln 1914. 1914? Vad kan detta fotografi ha med stranden, solnedgången och tystnaden att göra? Det medvetna valet av just denna bild gör mig nyfiken.
Ett möjligt spår.
Till dans gick man nog först efter solnedgången, möjligen att himlen fortfarande är svagt rosafärgad, det svartvita fotografiet är taget på sommaren, några veckor senare i juli började det första världskriget. De unga starka bönderna byter då festkostymerna – kavajerna tog de av innan slagsmålet vid sidan om dansbanan – mot militäruniformen.
Tystnaden efter bombkrevaderna, i skyttegravarna, blir i ordets bemärkelse öronbedövande. Också det – fast en annan – tystnad. Kan Loeld mena även den?
Solen har då gått ner för de tre unga bönderna och för hela Europa. Naturen har till stor del utplånats, romantiken kring den förvandlats till aggressiv nationalism som så småningom bidrar till en upprepning av mänsklig solförmörkelse två decennier senare.
Av ett ursprungligt, om än kulturellt förmedlat förhållande till naturen återstår för alltid bara bilden av naturen, minnet av den. TILL MINNE AV VEMOD STRANDSKOG SKYMNING OCH DANS, som konstnären skriver i katalogen på sitt karakteristiska sätt, med VERSALER, så som han också brukar i sina små böcker.
Den tystnad som uppmärksammas är en sorglig tystnad, befriad från mänsklig närvaro förutom i August Sanders gamla fotografi. Loelds installation fungerar både som ett memento mori över en förlorad naivitet inför naturen och som en innerlig andlig besvärjelse över en förlust. Är det träd eller människor som står framför bilden av solnedgången, hotande eller sorgliga gestalter ”som skyler var och en den bakomsittande bilden”? I V.S.A S.U.T. råder sorg över en väsentlig förlust, där vi blir del av konstverkets materialiserade minne.
info@opulens.se
