UTSTÄLLNING. “Ju mer varukaraktär upplevelsen har desto större avstånd till den där romantiska barndomsrubbningen”, skriver David Zimmerman.
Det är en bra sak, tänker jag när jag passerar Öresund nedsjunket i tidig sommarhetta, att bli förrådd av konst, blottställd och sårad. Jag minns en sak från barndomen: Det var en utställning med någon slags modern konst, jag vacklade hit och dit mellan föremål som kastade sin obegriplighet över mig. Jag blev lättad när jag såg ett flygplan ståendes i mitten, visset, inte stort, men begripligt! Jag rusade fram och tittade in i ett litet flygplansfönster: Däri låg det drivor av utdragna tänder. Det var mer än jag kunde bära. Vad hade jag gjort mot den så kallade konsten för att den så hänsynslöst skulle förstöra min bild av verkligheten som begriplig och snäll?
Det är antagligen en romantisk övertro på konstens aura och möjligheter, men när jag nu återigen ska möta Anselm Kiefers berömda flygplan – denna gång på Copenhagen Contemporary – blir jag ändå nyfiken på om konsten ska kunna oroa mig på riktigt, som då. Och vidare tvekar jag på om det verkligen var tänder den där gången? Av de Kiefer-flygplan jag sett sedan dess har inga haft tänder, tror jag.
Den tyske konstnären Anselm Kiefer, född 1945, ligger på tionde plats i ArtPrices lista över samtidskonstnärer. Just tid- och platsangivelsen ”Tyskland 1945” är viktig. Kiefer har nämligen alltid verkat där, i ruinerna. Om och om igen har han i monumentala blandtekniska målningar och skulpturer insisterat på det andra världskrigets askgrå, folktomma bildvärld, insisterat på smutsen efter en civilisation utplånad av sitt eget högmod.
I den svala utställningshallen i Köpenhamn faller junis kvällsljus in här och var och man hör svagt stojet från Papirøen precis utanför. Utställningen For Louis-Ferdinand Céline: Voyage au bout de la nuit tillägnas den franske (antisemitiske) författaren Louis-Ferdinand Céline, som i sin Resa till nattens ände från 1932 porträtterar mänskligheten som essentiellt krigisk och sjuk. Med andra ord är Kiefers missmod intakt.
Fyra gigantiska flygplan (mycket större än det jag såg första gången) står utplacerade, plåtgrå och slokande, de gapar likt döda igenvuxna fågelungar. Vallmofrökapslar hänger ut ur öppningarna och korresponderar med Paul Celans diktsamling Mohn und Gedächtnis (Vallmo och minne) om förintelsen. Stenar, grus, armeringsjärn… stora järnböcker som hämtade från havsbottnen. De omringas av fyra minst lika storslagna målningar av askvita landskap, strödda med små svarta frön som reser sig som flugor över jordens skåror. Det är stilla, det känns tomt, som ett efteråt.
Verken är verkligen monument. De meddelar sig genom stora sjok av historia och pekar mot en lika ödslig framtid. De vill se uråldriga ut. Jag konstaterar att Kiefers eviga apokalyps är outsägligt vacker. Men varför ska det riktigt hemska, ja det obegripligaste mörkaste, göras så vackert? Och därefter säljas för enorma summor till konstsamlare?
Jag drabbas av ett tvivel som kanske inte är Kiefers fel. Mycket samtida konst tävlar om utrymme, om de starkaste upplevelserna, du hinner inte värja dig innan Olafur Eliasson, Yayoi Kusama eller Katharina Grosse har fångat dig i ett rum med storslagna visuella chocker. Saker blir större och större. Ju mer varukaraktär upplevelsen har desto större avstånd till den där romantiska barndomsrubbningen. Ja, det finns något i hur For Louis-Ferdinand Céline: Voyage au bout de la nuits vrålar ”förintelsen!” i perfekt paketering som får mig att tänka på exempelvis hur populärhistoriska tidskrifter säljer stora upplagor på sitt Hitlerfrosseri. Framsidor som fick min farmor, och säkert många andra tyska krigsflyktingar, att mulna när hon skulle betala på Coop.
Men jag är orättvis. Hur en än vrider på det förblir Kiefers monumentala verk i Köpenhamn vackra, starka, och den samtida kulturkonsumtionens svulstighet går kanske inte att skylla på honom.
Hur var det med tänderna?, slår det mig på väg ut. Då får jag syn på något, på flygplansvingen: En fastklistrad tand. Malplacerad, inte skräckinjagande, snarare absurd. Utan att vara förrådd eller skakad lämnar jag lokalen. Om än en aning sorgsen. Om det är på grund av flygplanens monumentala apokalyps, eller kapitalismens förutsägbarhet, vet jag faktiskt inte.
Utställningen på Copenhagen Contemporary pågår till den 6:e augusti.
info@opulens.se
