MÅLERI. Maria Johansson fascineras av Christina Ekstrands abstrakta måleri och hur konstnären djupdyker i sitt sökande efter ett upphöjt tillstånd.
Christina Ekstrand
Chasm – skuggkropp
SPG (Susanne Pettersson Gallery)
Gävlegatan 10 b, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 28 september
Christina Ekstrand är en svensk konstnär som är utbildad vid Konstskolan Idun Lovén och Kungliga Konsthögskolan. Tidigare har hon arbetat med figurativt måleri men med tiden har hon utvecklat ett abstrakt formspråk med ett karaktäristiskt signum. Nu är hon aktuell med en utställning på SPG i Stockholm.
Christina Ekstrands verk rymmer en växelverkan mellan ytskikt och rumsligt djup. Tankarna går till romantikens frossande i pastell, änglar och besjälade landskap. Strax därpå förvandlas bilden framför ens ögon till en övernaturlig och vildvuxen vegetation ur en Tarkovskij-film. En plats där gränsen mellan det levande och det döda löses upp. Det finns också en påtaglig dramatik i målningarna.
Det är svårt att tro att konstnären är omedveten om att flera målningar påminner om kött och blod eller de olika färgnyanser som uppstår vid en köttskada. För att inte tala om de spår som lämnas kvar på till exempel operationsbordet eller olycksplatser av färskt och olika grader av levrat blod. Kanske rymmer dessa målningar till och med en önskan om att skapa liv. Eller att komma så nära skapelsen som det går.
Alkemiska processer
Jag associerar också till alkemi. Enligt uppslagsboken är det en äldre kemisk verksamhet som var halvt vetenskaplig och halvt magisk. Alkemisternas högsta önskan var att framställa guld. Man hade redan under antiken kunskap om kemiska processer men man kunde inte riktigt förklara dem. Vilket antagligen lämnade ett fritt utrymme för fantasin. Redan i det forna Egypten försökte alkemister att framställa guld hundratals år före Kristus. Med tiden kom den vetenskapliga kemin att bli den dominerande läran när det gäller interaktioner mellan substanser. Den esoteriska aspekten har fallit bort men kemi tycks ändå vara rätt magiskt i sig självt.
Eftersom jag själv är konstnärligt verksam som målare så är jag väl medveten om olika färgers kvaliteter och vet att inget kan jämföras med oljefärg. Ingen annan färg kan ge illusionen av äkthet och djup som just oljefärg kan. Christina Ekstrand tycks också vara väl medveten om det. Hennes sätt att låta oljefärgens råa pigment tillsammans med emulsionen och penselns spår röra sig in och ut ur varandra i slöjliknande skikt över duken för tankarna till gudabenådade kemiska processer.
Man får också en känsla av att det som sker på duken är autentiskt, vilket stämmer överens med konstnärens egna ord i utställningstexten om målningen som en plats för förtätade minnen, händelser och tillstånd.
Aristoteles hade en teori om att alla ämnen är uppbyggda av fyra element. Om man bara hittade exakt rätt proportioner skulle man kunna få fram vilket annat ämne som helst, också guld. Antikens tankesystem byggde på nu bortglömda idéer om hur den materiella världen kunde flätas samman med den andliga. Numera är vi upplysta och vet att Aristoteles teori inte fungerar rent vetenskapligt.
Mystiken och Ekstrands måleri
Carl Gustaf Jung, använde alkemiska symboler för att beskriva individuationsprocessen, och knöt via alkemin an till mysticismen. Mysticismen, som blandar religiositet med filosofi, litar mer på känslan än förståndet. Mystiken erbjuder metoder för att förvandla ens inre känslomässiga och symboliska liv till ett andligt tillstånd, rent och ädelt och lysande som guld. Genom att, likt en kemisk process, bränna bort dåliga egenskaper ska ett högre tillstånd kunna uppnås.
August Strindberg var besatt av alkemi. Han upptäckte den under sina krisår i Paris och gjorde många försök att framställa guld. Detta är väl dokumenterat i bland annat brevväxlingar (finns bland annat i Stockholmskällans arkiv). Strindbergs eld var ju störst i Sverige, enligt honom själv, och räcker inte det för att göra guld så räcker troligen inget.
Men det är inte omöjligt att tänka sig att Christina Ekstrand tagit intryck av Strindberg. Hans handlag med oljefärgen som medium kan mycket väl ha påverkat, kanske även hans öppna och dynamiska sinnelag med dragning åt det dramatiska.
Vi vet alla att skatten vid regnbågens slut är en illusion. Precis som mångas sökande efter svar i stjärnorna kan tyckas som ett fåfängt sökande. Men är inte det poetiskt och behöver vi inte den dimensionen? Vi lever ju inte av bröd allenast? Och finns det inte en kvalitet i poesin för att den just inte är vetenskaplig? Är det inte den människa som själv erfarit vad smärta, inre eller yttre, innebär, som bäst kan transformera den till poesi eller till konst?
Även detta tycks Christina Ekstrand vara medveten om när hon djupdyker i sitt sökande efter ett upphöjt tillstånd. Det är nog så hon håller balansen.
info@opulens.se
