KONSTUPPLEVELSER. Frågan om vad konst egentligen är har för länge sedan blivit till bara luft. Lite mer intressant kan det kanske vara att fråga sig hur är konst, varför, eller rentav när den är?
Författaren och semiotikern Roland Barthes myntade begreppet punctum. Man skulle kunna kalla det för en obeskrivbar liten del av ett verk (en bild för att vara exakt, teorin rör egentligen fotografi) och ”…skjuter pilar genom den annars släta bildytan”. Icke-rationellt. Personligt. Och ett ypperligt tillfälle för en reflekterande betraktare att möta sig själv. I en viss tid, på en viss plats, kommunicera på djupet med ett konstverk.
För en halv livstid sedan då jag bodde ett tag i New York, gick jag ofta till Metropolitan Museum of Art. Tidigt fann jag mina favoritplatser, mina favoritverk. Först fångades jag av något som ”sköt pilar” i stunden, men ju oftare jag återkom desto mer blev verken till fasta punkter i en snurrig värld. Den lilla utstickande detaljen blev en plats i mig som förändrades, och då jag återkom kunde jag uppleva mina inre förändringar, föra ett samtal med verket i vilket vi båda förändrades och utvidgades.
Konstmuseerna i Sverige har stora samlingar. Verken i utställningshallarna byts ofta ut. På så sätt får publiken en liten ström av nya bilder att titta på och nya upplevelser, vid sidan av de mer lockande tillfälliga utställningarna. Över längre tid kan man därför inte veta vad man får när man går genom samlingarna. Utelämnad till flyktigheten, som på så många andra ställen i samhället.
Ännu värre är det dock på Malmö Moderna, där det enda konstanta är de gula förvaringsskåpen och kanske planscherna som är till salu i museishopen. I fredags besökte jag en utställning i utställningsrummet Q i Köpenhamn (knutet till Kungliga Konstskolan i Danmark). Vernissage för utställningen Kompis och Makt, av en svensk konstnärsgrupp, och det var många verk att se på en kväll. Q ligger nära turistklassikern Nyhavn, och är tämligen lättåtkomligt. Utställningen varade dock endast under helgen, redan på söndagen skulle verken tas ned. Det är ett ganska vanligt koncept.
För många av dagens aktiva konstnärer handlar verksamheten till stor del om tidsbestämda projekt och residenser. Eller mer projektliknande utställningar på konstnärsdrivna gallerier, ofta med korta utställningstider och begränsade öppettider. Det fungerar ibland, men långt ifrån alltid. Utställningen på Q blev närmast som en happening, något som i det här fallet inte riktigt passade de genomarbetade verken. De lågmälda och sköra skulpturerna av Anna Hillbom till exempel kräver ett större personligt engagemang av betraktaren än det var möjligt att ge. För att kunna uppnå den komplexa kommunikationen mellan betraktare och verk som verken inbjuder till krävs helt enkelt mer tid.
I en korridor på Moderna Museet i Stockholm står en av Carsten Höllers stora svampar, Giant Triple Mushroom (från 2012). Den har stått där ett tag, och börjat växa, för mig alltså, eftersom jag har fått tid att förändras och släppts in i diskussionen.
Flyktighet präglar så mycket annat i samhället, allt går så fort och om inte konstens uppgift är att visa oss för oss själva och hjälpa oss att växa, vad är det då? Det krävs tid om man ska kunna reflektera över sig själv. Det finns ett självporträtt av en känd surrealist som hängde på Metropolitan Museum då för länge sedan. Då han målade verket var han bara strax över 20 år gammal, och mitt inne i en process som senare skulle göra honom till en av våra mest kända konstnärer. Precis som tusentals konstälskare förmodligen gjort genom tiderna, har jag levt och vuxit med det porträttet.
Hänger det fortfarande kvar där på sin plats? På samma kortvägg, precis till vänster när man kommer in i salen? Hur mycket skulle vi i så fall inte ha att säga varandra idag!
Jag anar dock att det är flyttat på eller undanstuvat, och fast jag inte kan gå dit regelbundet känns det som en personlig förlust. Det där konstanta i allt föränderligt som hjälper oss att se oss själva tydligare. Idag säger jag alltså att konst är när man på riktigt, på ett högst personligt plan, kan känna att man saknar att vara nära ett alldeles specifikt verk.