KULTURHISTORIA. “Det är lätt att ibland uppleva att det inte finns något särskilt värdefullt att tillföra den visuella kulturen. Inget viktigt att tillägga. ‘Städgraffiti’, eller ‘reversed graffiti’, är därför ett friskt inslag i det offentliga rummet”, skriver Ida Thunström.
Det uppstod en trötthet mot slutet av 1900-talet, efter att modernismens överflöd av enkla, absoluta idéer styrt konsten. Som tvingade fram en motreaktion, en slags förnyelsehysteri. Kanske upplever vi nu en liknande mättnadskänsla. Det är lätt att ibland uppleva att det inte finns något särskilt värdefullt att tillföra den visuella kulturen. Inget viktigt att tillägga. ”Städgraffiti”, eller ”reversed graffiti”, är därför ett friskt inslag i det offentliga rummet.
På muren som går längs med floden Tiber i staden Rom, har den sydafrikanske konstnären William Kentridge skapat fram en bild av staden Roms historia. Den 550 meter långa fresken invigdes i april förra året. Genom att rengöra stenväggen har Kentridge skrubbat fram en teckning, Triumphs and Laments (ungefär Triumfer och klagosånger), en skildring av staden Roms historia.
På Roms gator i övrigt har man länge ”städat bort” lagren av tid för att få fram stadens historia. Och tack vare det kan vi gå runt som i ett levande museum. Muralmålning längs med Tibern blir till en annan slags utgrävning. Lite som ett arkeologiskt arbete rensar han undan de lager av smuts och tid som lagt sig över staden. Ger oss en bild av det som gömmer sig under. Genom att levandegöra väggytan, genom att se efter vad som finns inuti, tillför han faktiskt ett viktigt innehållsmässigt lager. Och detta helt utan att framkalla någon som helst mättnadskänsla. Istället för att i onödan utmana vad genom att lägga till ytterligare visuella element, ifrågasätter Kentridge samtidens översvämmande bildflöde. Med respekt inför den plats han arbetar med.
Motsatt upplevelse får jag då jag finner dokumentation av ett verk ifrån 2007, av den amerikanska konstnären Jenny Holzer. I ett projekt projicerar hon texter på flera av staden Roms historiska byggnader. På Teatro di Marcello, till exempel, projicerades texten “…MY FACE IS A LITTLE ROMAN THEATER IN PERFECT PERSPECTIVE – WITH COLONADES AND LANDSCAPES…” Det ter sig för mig fullständigt överflödigt. Men det blir därför ett tydligt exempel på hur okänsliga vi kan vara inför de nivåer av mening i vilka vi rör oss. Holzers verk blir intressant. Trots att det är tio år gammalt känns det så pass tidstypiskt. Verket samlar och formulerar så många negativa aspekter av samtiden. Hon projicerar, i ordets alla bemärkelser, individen på något av det mest fullkomliga som redan existerar i vår västerländska kulturhistoria.
Då föredrar jag att meditera över Roms arbete med utbyggnaden av tunnelbanelinjen C. Sedan arbetet inleddes för ett par år sedan har det ständigt skjutits upp, på grund av att man stött på nya arkeologiska fynd. Själva företeelsen blir betydligt mer poetisk än Holzers projektioner. Hur vårt kulturella arv tar så stor plats i vardagen att det stör infrastrukturen. Det blir mycket levande. Det känns på något sätt sunt. Att ständigt påminnas om vad som gömmer sig bakom fasaden, eller kanske snarare inuti den. Att vi inte tillåts att komma undan vårt västerländska kulturarv. Det är viktigt att inte sluta respektera grunden vi alla står på.
ida.thunstrom@opulens.se
