FORM & ICKE-FORM. “’Vad heter du då?’ frågar man honom. ’Odradek’, säger han. ’Och var bor du?’ ’Utan fast adress’, säger han och skrattar, men det är ett skratt som man endast kan få fram om man saknar lungor.” Ida Thunström om en utställning på Malmö konsthall.
I slutet av 1500-talet skapade rabbi Loew en lerfigur och skrev ordet “Emet” (hebreiska för sanning) i dess panna. Lerfiguren blev levande, en oförarglig figur som inte ens kunde tala. Helt harmlös tills han en dag, sedan Rabbi Loew glömt bort att sudda ut ordet från hans panna, löpte amok på stadens gator. Med sin rena kroppsliga urkraft besatt Golem en övernaturlig styrka och blev tämligen läskig, enligt en version av den gamla legenden.
Drygt 300 år senare satt en annan man och författade novellen “Familjefaderns bekymmer”. En kort text i vilken det berättas om Odradek, en varelse som varken är form eller icke-form och således mycket svår att sätta fingret på. För snart två veckor sedan hade Malmö konsthall vernissage för en grupputställning med detta namn. I samarbete med frilanskuratorn och konstkritikern Francois Piron har de samlat ihop verk av olika konstnärer, som alla på sina egna sätt tycks vilja materialisera detta vad det nu är, detta väsen som egentligen är omöjligt att förkroppsliga.
Det är spännande när det skrivna ordet, de berättade historierna, på ett så direkt sätt som här dras in i och kombineras med bildkonsten. När kuratorn genom sitt urval av konstnärer försöker göra döda ord levande tydliggörs det där ständigt återkommande såret i den västerländska kulturen. Kropp–själ-problematiken och den cartesianska dualismen som blivit en grundpelare i hela den västerländska kulturens tankestruktur.
Den allra största avgränsningen. Och vi människor verkar ju tycka om avgränsningar i allmänhet. Förmodligen inte bara därför att de hjälper oss att se hur saker och ting hänger samman, utan kanske också därför att vi behöver de friktioner som de leder till. Gränser blir till konstanta energiskapare och kanske en drivkraft som håller oss vid liv.
Står man framför Katinka Bocks skulpturer på Malmö konsthall är det svårt att inte tänka på konceptkonstnären Joseph Beuys, vars liv och konstnärskap var en och samma sak. Jag vill ta på objekten även om jag vet att det inte går. Förutom att jag förmodligen skulle bli utslängd från konsthallen, skulle jag i samma stund som jag snuddar vid objektets verklighet bryta den förtrollning som uppstår då materialet lyckas slå samman tanke och kropp på ett sätt som är rent fysiskt omöjligt, förstöra det som bara kan kännas inuti huvudet. Liksom Beuys vaxskulpturer upphör att fascinera i samma stund som man slutar tro på hans verbala, märkligt intrikata och teoretiska universum, skulle magin helt enkelt försvinna.
Den kanske enklaste men också bästa formuleringen av den dualistiska konflikten är, skulle jag nog ändå föreslå, konstboken. Det ligger något nästan naivt i det konceptet. Konstbegreppet i ett nötskal, skulle man kunna säga. Orden och formerna, symboler för tanke och kropp, med sin inneboende oförmåga att kombineras, slås samman då ordet i form av en bok blir till objekt. I utställningen Odradek får de självklart vara med i form av Laura Lamiels fluffiga bokobjekt och Hassan Sharifs mer ruffiga, Christo-liknande, och igen tänker jag att all konst kanske innerst inne handlar om just den här situationen som uppstår då man står mitt i ett gränsland som vi inte kan lämna? En lite frustrerande upplevelse som måste få uttryckas och kommuniceras. Det är inte konstigt att hela konstnärskap och författarskap har gått ut på att formulera erfarenheten av att inte kunna komma undan sina tankar eller sin kropp.
Det är så mycket som är sällsamt med att vara människa. Våra inre strider och motsättningar ska inte upphöra att tas på allvar. Eller: det allvar med vilket existentiella frågor alltid hanterats med ska inte upphöra att lekas fram. Även om leken ibland måste gå ut på att fabricera, att sätta sig ner för att metodiskt formulera en text om ingenting.
”Självklart skulle ingen ägna sig åt sådana studier, om det inte verkligen fanns en varelse som hette Odradek.” (Franz Kafka)
ida.thunstrom@opulens.se
