UTSTÄLLNING. Vem vill man ha med som sällskap på vernissage? I alla fall inte den som pratar sönder upplevelsen, skriver Ida Thunström.
”Jag är nog den sista personen på jorden som du ska gå på vernissage med”, sa en vän till mig häromdagen när jag ville dra med henne. Inte för att hon på något sätt är ointresserad av kultur. Hon känner bara att hon inte skulle ha så mycket att tillföra i ett samtal om kultur. Faktum är dock att hon tvärtom kan vara det allra bästa sällskapet. Det kan rent av vara en ynnest att få gå på konstutställning med någon som inte har just så mycket att tillföra.
För ett tag sedan var jag på vernissage på Galleri Rostrum i Malmö. Deras utställningar är ofta värda att se. Lokalen är bra, det är öppet och vitt, stora fönster och luftigt så det förslår. En installation där kan inte riktigt misslyckas, och det gjorde inte heller den här av konstnären Annika Svenbro.
Helt avsiktligt hade jag avstått från att plocka upp något av de papper som i vanlig ordning låg på en bänk, information om konstverk och konstnär och andra fakta som ofta ter sig som något slags innehållsförteckning. Sorgesång/Besvärjelse, utställningens titel, räckte gott som öppning, och jag hade sett fram emot att stilla få begrunda denna sorgesång, denna besvärjelse. Ta in rummet, verket och stämningen. Filosofera över det hela och integrera det i stunden. Min stund. Svenbros kompakta, lite Eva Hesse-artade repkulor hängde tungt ned från taket. En hop av associationer pockade på min uppmärksamhet, olika samband som smög sig fram och drog sig undan. Materialet luktade dessutom segling och hav, och för en sekund lurades jag bort till något slags avlägsen skärgård.
Där satt jag alltså och upplevde, tills jag plötsligt blev tvärt avbruten av att kvinnan som vaktade utställningen frågade om jag ville veta något om den. ”Nä tack”, suckade jag, men det nådde inte fram, för nu började hon kommentera. Helt vänligt, men för mig blev det oerhört störande. ”Märker du hur det luktar?”, utbrast hon, och jo det gjorde jag ju. Hade bara inte velat formulera det för mig själv än. De små sensibiliteter som finns i vissa konstverk måste få tillfälle att placera sig i mitt eget prioriteringssystem, och nu hejdades den processen abrupt. ”Det luktar lite som gamla båtar”, fortsatte hon, och det kändes som ett intrång. Nästan som ett slags våld.
Det handlade självfallet om ren vänlighet, hjälpsamhet eller kanske vilja att kommunicera. Men den som försöker berätta något menar rimligtvis att det finns något att fokusera på som jag som besökare – eller rent av som medmänniska – kan ha missat att upptäcka. Finns det en rädsla för att andra inte ska förstå, att de ska tycka det är tråkigt eller kanske missa något som är viktigt? Viktigt i så fall för vem?
Ibland vill jag låta intrycken komma till mig ett i taget, så att jag kan hänge mig åt nyanserna. Se och lyssna in och i det här fallet även lukta. Själv bli redo att upptäcka och formulera detaljer, om det ens är meningen att de ska formuleras. När man öppnar en utställning och slår upp dörrarna för allmänheten har man väl närmast en skyldighet att låta oss föra våra inre diskussioner innan vi tvingas ut i dialog med andra människor? Det är naturligt att vilja dela med sig, mycket välvilja där, men samtal kan vara förödande i de stunder man är i behov av inspiration. Inte minst i de stunder då man aktivt har sökt den.
Visst är det trist med gallerister som tittar lite surt på en för att man över huvud taget gått in genom dörren, men jag föredrar nog ändå ett sådant mottagande. Att få möjlighet att välja tystnad. En huvudnick, ett hej om man har tur, det räcker. En kort fråga om huruvida man vill veta mer om utställningen kan kanske vara på sin plats, men det räcker så.
Nu ville ju kvinnan på Rostrum bara vara vänlig och lite kommunikativ. I ett offentligt rum som annars kan vara lite kallt och självupptaget får hon pluspoäng för det. Men situationen säger något om vem som är sämst i hela världen att gå på vernissage med. Det spelar inte så stor roll vad ens sällskap uppfattar och inte uppfattar eller känner och inte känner. Det viktiga är faktiskt att de vet när de ska hålla tyst.
ida.thunstrom@opulens.se
