KREATIVITET. Nyligen skrev Mathias Jansson om hur AI tar över kreativiteten. I dagens konstkrönika lägger Ida Thunström fram sin syn på AI-genererade bilder. Måste dessa kallas konst?
Det är något fint med att vägra acceptera gränserna för vad som är möjligt. Många konstnärer genom tiderna har också ägnat sig åt just det. Det orealistiska, drömmarna, det som kan verka omöjligt att uttrycka. Det är en värdefull strävan, inte minst för att det aldrig går att riktigt komma i mål. Tänker jag. Men så sitter jag med en AI generator som kan göra text till bild. Dream, appen som skapar “…a never-ending stream of unique artworks…a desirable collaborator in artistic creation”. Skriv in några ord, vänta ett tag, och så kommer det fram en bild av dem. Jamen då så, då var det liksom färdigt där, med den konstnärliga ambitionen.
För omkring hundra år sedan var det just ”dröm till bild” som gällde för många konstnärer. Inspirerade av drömtydaren Sigmund Freud, som satte ord på vår inre symbolvärld, ville man kunna gestalta sina drömmar.
Detta att lägga sig helt i händerna på någon annan leder sällan till konstnärlig självständighet
Strävan efter denna direkta väg till sitt eget inre är uppenbarligen tidlös, men att kunna komma åt sitt undermedvetna, att visualisera det, handlar det inte egentligen om att få tillgång till ett fritt flöde av tankar? Den visuella magi det kan leda till tar sig många olika uttryck. Jag betvivlar dock att AI text-till-bild generatorer är särskilt effektiva. I alla fall om det ska handla om frihet och självständighet.
Alla AI-system måste matas med information (som till exempel bilder), och någon måste bestämma vilka. Göra ett urval med andra ord. Detta att lägga sig helt i händerna på någon annan leder sällan till konstnärlig självständighet. En ”ändlös kreativitet” alltså, där ramarna för kreativiteten ändå satts av pappa-programmerare.
Det är fint paketerat, men definitionen förvirrar mig. Från att konst för länge sedan utvecklades till att inte nödvändigtvis ha någonting alls med bilder att göra, tycks det nu helt ha frigjort sig från begreppet. Att kalla en bild genererad av ett text-till-bild-program för ”konst” urholkar inte ordet, utan är snarare ett bevis på hur begreppet ska ses: helt bortkopplat från föreställningen om vad en bild egentligen är. Att till exempel kunna lägga på ett filter som ”S.Dali” känns faktiskt så långt borta från just Salvador Dali man kan komma.
Det som matas in i generatorerna är väldigt allmänna bilder.
Med detta dock inte sagt att digital redigering av bilder inte skulle kunna vara konst. 1968 började den (ursprungligen) brittiska konstnären Harold Cohen att lära sig programmera. Han ville ta sina konstnärliga undersökningar ett steg längre, och digital konst lät som en bra idé. Han började därför utveckla AARON, ett av de första dataprogrammen som kunde generera bilder. AARON må vara en föregångare till mycket av det vi ser idag på nätet, men Cohens praktik är ändå väsensskild från dagens bildgeneratorer. För det betyder mycket ifrån vilken värld intentionen har uppstått, varifrån upphovspersonen kommer. Oavsett hur Cohens bilder kom att se ut, så var i alla fall hans ursprungliga ändamål att utforska, och utveckla något nytt som i högsta grad hade med bildkonst att göra.
Att lära sig programmera är dock omständligt, och ska man ha en riktigt bra generator får man också betala för det. Få saker är nämligen så effektiva att göra pengar på som just människors strävan efter att uttrycka och manifestera sig själva, men man kan ju inte köpa originalitet. Det som matas in i generatorerna är väldigt allmänna bilder. Söndertuggade rentav, men nog får de nytt liv i dessa metamorfoser. Precis som i Carl Gustav Jungs drömteorier blir det ett slags kollektivt symbolsystem.
Stöd vår engelskspråkiga satsning!
Resultatet verkar vara ett sammelsurium av den estetik som i övrigt råder på nätet. Ikoniskt, förenklat. Filterbubblor att trä över det alldagliga. Men måste det kallas konst?
Häften av alla filter får allt att se ut som en bild av de franske 1800-tals konstnären symbolisten Odilon Redon. I somras pågick en utställning med honom på Van Gogh-museet i Amsterdam, men inte i någon drömlik icke-verklighetsanda, utan tvärtom inriktade utställningen sig på den högst verkliga vänskapen mellan konstnären Redon och konstsamlaren Andries Bonger. Vänskap – är inte det tillräckligt bra stoff för att generera nya bilder?
ida.thunstrom@opulens.se
