I reaktionerna på Elisabeth Ohlson Wallins senaste utställning Id: TRANS är det, tvärtemot vad som är brukligt i Sveriges nutida konstdiskussion, bilderna i sig själva som står i fokus, skriver Ida Thunström.
Jag minns fortfarande för 20 år sedan när jag stod i kö för att se Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo. Den hade blivit förlängd, trycket var så stort, och det låg en viss andäktighet i att röra sig genom utställningsrummen. Det kom sig av all uppståndelse den skapat, men också av att utställningen var riktigt, riktigt bra. Det faktum att bilderna i Ecce Homo var oerhört vackra tycks ibland glömmas bort. Nu är Ohlson Wallin återigen aktuell, på Dalarnas Museum i Falun, med utställningen Id: TRANS. Från kung Kristina till idag, en serie fotografier med transpersoner som motiv, precis som i Ecce Homo med blinkningar mot historiska ikoniska bilder.
Jag har inte sett utställningen och har därför ingen åsikt om den. Jag har däremot läst konstkritikern Valerie Kyeyune Backströms recension av den i Expressen, och jag är lika överraskad av den texten som av reaktioner på den i medierna. Många har upprörts, inte minst konstnären själv. ”(Kyeyune Backström) … drog kniven i ryggen på mig och drog fem varv” säger Ohlson Wallin till tidningen QX, och hon har min fulla förståelse. Recensionen är ovanligt obarmhärtig.
”Men bara för att en utställning är viktig blir den inte automatiskt bra” säger Kyeyune Backström bland annat, och där säger hon något viktigt. Jag har vid flera tillfällen velat säga samma sak om andra utställningar. Svensk konst som lyfts fram i medierna tas sällan på allvar i aspekter som rör den konstnärliga kvaliteten. Det är onödigt att befria idébaserad konst från kravet på konstnärlig kvalitet.
Att Id: TRANS är politiskt viktig är det inget tvivel om, liksom att den är personligt laddad för en av samhällets mest utsatta grupper. Ohlson Wallins arbete är mycket viktigt, det ser vi inte minst i dag, då den 20 år gamla utställningen Ecce Homo fortfarande väcker känslor. Möjligtvis är den inte lika kontroversiell i Sverige i dag, men i ett större perspektiv där opinionen blir alltmer konservativ och fördomarna alltmer strukturerade. Men det är inte det viktiga i det här läget. I Kyeyune Backströms recension är det, tvärtemot vad som är brukligt i Sveriges nutida konstdiskussion, bilderna i sig som står i fokus. Kritiken överraskar mig, ironiskt nog, för att det är den estetiska kvaliteten som hålls fram som det centrala.
Vi tycks ha kommit så långt i vårt sätt att ta till oss aktuell konst att Kyeyune Backströms recension obehagligt nog känns lite ovidkommande. I förlängningen, till slut, idémässigt, inte kvalitetsmässigt. Och så är vi tillbaka i att det som bilderna leder till är viktigare än bilderna i sig själva. Jag frågar mig därför om reaktionen hos Ohlson Wallin och andra som berörts illa av recensionen kanske hade varit annorlunda då för 20 år sedan.
Nog kunde Kyeyune Backströms recension ha varit lite mer problematiserande. Det är bra att dela med sig av sina tankegångar om man vill uttrycka en så pass onyanserad åsikt. Att hon refererar enbart till ett av 80 verk känns lite fattigt. Dock är jag av den starka åsikten att det inte är min uppgift att kritisera konstkritik. Det räcker bra med att hålla med eller inte. Vad jag personligen anser om Kyeyunes recension är irrelevant.
I en diskussionsmiljö där tonen har blivit tristare, där attityder och ståndpunkter glidit längre ifrån varandra och schematiserats, där våra åsikter obönhörligt drar sig längre och längre ifrån varandra, är Ohlson Wallins reaktion nästan befogad. Vi rör oss helt enkelt i en debatt där allting är personligt och politiskt på samma gång. Gärna lite onyanserat, oftast hos alla inblandade. Kan det vara så att syftena bakom svenska konstverk för länge tillåtits komma i första hand? Att recensioner som strävar efter att värdera estetiska värden inte längre hör hemma i medierna? Den tanken är min reaktion på Ohlson Wallins reaktion på Kyeyune Backströms reaktion på Id: TRANS.
Hade kritiken varit lite mer finstämd hade jag upplevt det som ett tecken på respekt för Ohlson Wallins kompetens som konstnär. Som det är nu översköljs jag av något slags trötthet inför hela saken.
ida.thunstrom@opulens.se
