MUSHUS. Efter att ha haft en musrestaurang och liten nötbutik har det nu kommit ett mustivoli till Malmö. Mycket realistiskt tillverkade “gatufönster” har dykt upp på väggar i Malmö, i musstorlek. Ett sorglöst litet muslandskap mitt på vår egen, lite tröttare, gata. Restaurangen Il Topolino och butiken Noix de vie kom till Bergsgatan i december förra året (förstördes dock efter en tid), och nu i april har det dykt upp ett tivoli på Södra Förstadsgatan. De är detaljerade, genomtänkta, och oerhört charmiga.
Konstkollektivet som ligger bakom verken kallar sig AnonyMouse. “Så länge det sprider glädje så är det ju jätteroligt” ska de, som annars hållit sig ganska tysta ha sagt till Kvällsposten. Med tanke på att världsläget kan upplevas röra sig i en nedåtgående spiral i övrigt, är det inte bara roligt och uppfriskande med gatukonstverk som dessa, utan rentav behövligt. Inte så konstigt att muslandskapet uppmärksammats en hel del i media. Även utanför Sverige.
Konst som tar det gemensamma rummet i besittning och kräver sitt utrymme blir dock, avsiktligt eller inte, en typ av politiskt ingrepp. Därför är det någonting i det här som känns fel.
Ett samhälle får den konst det förtjänar. Den lilla musvärlden är inte direkt Banksy. Den är lekfull, men relativt oförarglig. Åtminstone uppfattar vi den så. Lågmäld och lagom och ganska svensk. När ska Sverige nås av den feber som bara fortsätter att rasa ute i världen?
Det är svårt att bli provocerad av ett par mushus. Men kan kanske en provokation ta form i bristen på en uttalad vilja att utmana? Vi är trötta på ogenomtänkta, dåligt formulerade och utbasunerade åsikter. Möjligen är det i det glappet, eller snarare i den avgrunden, som det trotsiga sker. I en konstant pågående tävlan i vem som låter högst och mest, och ett ständigt självupptaget pladdrande internet, står mushusen för det motsatta. Och vi älskar det, för att vi får plats att andas.
Men ändå, är det inte något som fattas? AnonyMouse verk blir som en symbol för allt det vi hellre skulle vilja ha i vårt offentliga rum, till exempel lite mer försynthet. Ett samhälle får tillslut den konst som det förtjänar. Reaktionerna på mushusen, visualiseringen av hur det vi längtar efter är det lågmälda och oskyldiga, tar samtidigt tempen på den rådande situationen. Vi vill inte ha någon Banksy. Vi vill ha muslandskap med restauranger och tivoli. Vi håller det helst lekfullt och neutralt.
Är det endast okej i Sverige att ta plats när det är oförargligt? Att ta plats på ett seriöst sätt. Att inte skrika, att inte använda sig av enkla metoder, utan istället göra precis tvärtom. Gulligt, oförargligt, lågmält? I en högst välformulerad och arbetad form, är det enda sättet att få folk att lyssna? Isåfall vill jag se verket fortsätta att växa. Få oss alla att le förnöjt för att sedan långsamt, smygande, sättas i brand. Jag vill tvingas föreställa mig skrikande, desperata möss som flyr undan sitt störtande tivoli, så att mitt leende stelnar då jag blivit lurad att släppa in det ofattbara under huden.
“Så länge det sprider glädje så är det ju jätteroligt” är en inställning för vilken jag i allmänhet har full respekt. Ännu bättre är det dock, om det kan påminna oss om hur privilegierade vi är eftersom vi har möjlighet att låta det stanna där, mitt i det jätteroliga.
ida.thunstrom@opulens.se
