SEENDE. “Lösgjord från den grundton som är mina egna förutfattade meningar gick jag runt med en känsla av att konstnärens kreativa process har tagit andra vägar än de jag är van vid att se.” Ida Thunström försöker se Malmö Konsthalls nya utställning med friska ögon, men finner att kontexten alltid tränger sig på.
Det brukar vara en dålig idé att inleda ett konsthallsbesök med att läsa informationsplakaten. I Malmö Konsthalls senaste utställning Continuum gav det dock en för mig intressant effekt. Med viss förvåning noterade jag nämligen att konstnären Siri Aurdal föddes redan år 1937 och att detta är hennes hittills största separatutställning.
Dessa fakta skapade en magisk möjlighet för mig att se igenom de grumliga spåren av nutidens akademism och hierarkier, dessa elaka oljud som annars gärna lägger sig som ett filter över samtida utställningar. För ett ögonblick upplöstes dimman av bakomliggande avsikter och processer som brukar få mig att tvivla på hur fria de slutgiltiga utställningarna egentligen är. Lösgjord från den grundton som är mina egna förutfattade meningar gick jag runt med en känsla av att konstnärens kreativa process har tagit andra vägar än de jag är van vid att se. Jag kände mig befriad från samtidens normer och kunde uppleva verken helt kontemplativt bara genom att ha fått reda på ett födelseår. Jag såg former som fått god tid på sig att växa fram utan de influenser som tycks ha spätt ut samtidskonstens i övrigt dominerande bildspråk. Som om de fått tillåtelse att arbetas fram utan påtvingade influenser. Hur kan en konstnärs ålder få en utställning att kännas mer genuin? Det är något med det som inte stämmer, som ter sig lite skumt. Men det är inte heller en helt obefogad känsla.
Det verkar som om jag har blivit fri från min rädsla för att bli besviken, besviken på att ännu en gång ha mött konstscenens brist på integritet. Äkta? Rent? Ytterst märkliga ord. Kanske fritt skulle låta lite bättre. Men friheten är i regel ack så flyktig. Jag undrar hur det kan komma sig att jag har högre krav på de samtida konststrukturerna än på andra samtida strukturer. Den stundvis uppblossande aversionen mot samtiden, irritationen över likriktningen, kan den inte lika gärna handla om att jag själv inte kan se med rentvättade ögon? Integritet, kanske är det något vi ständigt på egen hand måste fortsätta att sträva efter. Alltså försöker jag se saken tydligare. Hur kan meningen i ett konstverk väckas utan jämförelser och liknelser? Upplevelsen av avtextualisering kan inte bli annat än flyktig.
Tittar så närmre på saken och finner att det inte är helt fel att ställa Aurdals Continuum mot Tony Craggs stora bronsskulptur Points of View som tagit över torget utanför konsthallen. Verket har kritiserats av flera anledningar, inte minst för att det finansierats privat. Den mediala debatten kring uppförandet av Craggs verk är inbakat i det slutgiltiga uttrycket, som i sin tur förs över till och influerar Aurdals Continuum. En jämförelse som drar fram hierarkier i ljuset. Cragg har förvisso omhuldats av konstetablissemanget (han har varit rektor för Düsseldorfs konstakademi och fick Turnerpriset 1988), men här och nu blir hans Malmöfallosar ett annat slags inlägg. Omständigheter, diskussion, kontext. Det som rört sig kring uppförandet av konstverket sipprar ut, omger och färgar. Kvinnor får större plats i konstens institutioner, medan männen backas upp av kapital. När maktförhållanden förändras följer könsfördelningen efter.
Och så är magin bruten. Kontextlöshet kan bara upprätthållas genom konstgjord andning, tillgjort och medvetet. Den korta stund på Malmö Konsthall då jag letts av illusionen av en kontextlös upplevelse må ha varit underbar, men som underbart oftast är alltför kort. Underbart är dessutom tydligen, liksom konst, aldrig kontextlöst.
ida.thunstrom@opulens.se
