SKULDAVSKRIVNING. Fem romska minnesmärken har nyligen invigts på Österlen. Ida Thunström uppskattar initiativet, men saknar kreativitet och originalitet i utförandet.
Det är ingen nyhet att romernas historia är full av fördomar, diskriminering, förföljelse och mord. I vad som ter sig som ännu ett försök från officiellt svenskt håll att ge gruppen upprättelse för vad vi som nation gjort mot dem har man invigt fem romska minnesmärken, eller minnesskyltar som de även kallas. Monumenten är utplacerade på olika historiskt relevanta platser på Österlen, från Sankt Olof till Bromölla. Ett sjätte kommer också snart att stå i Malmö. Minnesskyltarna , stora tjocka pelare, är täckta av skildringar av olika aspekter av romernas liv och lokalbefolkningens berättelser om nomadfolkets närvaro.
Men behöver vi verkligen fler historier, redogörelser och minnesmärken? Borde vi inte snarare försöka nå verklig insikt om andra gruppers inflytande över vår kultur? Det är inte fakta om de resande och deras plats i vår svenska kulturhistoria som saknas.
”Jag är stolt över att få vara här och genom det här minnesmärket få dela era minnen”, sade landshövding Anneli Hulthén under invigningen. En viktig mening, eftersom den sträcker sig ett steg längre. Kanske är den bästa ursäkten att uppmärksamma vad de som vi begått en orätt mot faktiskt har gjort rätt i stället för att i efterhand fokusera på det som vi själva gjort fel – att se och erkänna att deras inflytande på vår kultur fortfarande är stort och levande, så att vi kan synliggöra hur mycket det faktiskt har berikat oss, att visa respekt genom att fokusera på dem i stället för på oss själva, att säga ”tack” i stället för ”förlåt”. Lite märkligt egentligen att det brukar vara tvärtom: ursäkten är för deras skull, tacket för vår egen. Kanske är tacksamhet ett underskattat sätt att be om ursäkt?
Det som skiljer det här projektet från andra utställningar på samma tema är det inte alls oviktiga faktum att informationen nu är ordentligt materialiserad, ett stabilt symboliskt bevis på att gruppens kulturella avtryck är permanenta. Som en grottmålning eller en hällristning, något som inte bara är en flyktig berättelse. Bristen på kreativitet i utförandet ger mig dock en känsla av att det i första hand rör sig om ett politiskt ställningstagande, och det stör mig lite. Romerna är värda betydligt mer än så. Borde det inte vara något personligare än ett rent dokumentärt minnesmärke? Utöver en uppriktig ursäkt förtjänar denna minoritetsgrupp ett mer uttrycksfullt och känslomässigt insiktsfullt uppmärksammande av vad de bidragit med genom tiderna, något som visar att vi insett att de är en del av oss. Om vi nu verkligen har insett det.
Efter skådespelerskan Margaretha Krooks död uppfördes en staty till hennes ära. Utanför Dramaten i Stockholm står en klockrent porträttlik bronsskulptur i naturlig storlek. Värmeslingor är dessutom installerade i bronsskulpturen, som håller en konstant temperatur på 37 grader. Helt briljant gjort av Marie-Louise Ekman, konstnären bakom verket. Man kunde inte tänka sig ett värdigare uppmärksammande av Krooks betydelse för svensk teaterhistoria. Hennes värme har inte lämnat oss, utan är levandegjord och förevigad. Bokstavligen.
Krooks bronsskulptur handlar inte bara om skådespelerskans prestationer, utan är också en hyllning till svensk teaterhistoria och vår gemensamma kultur. Något liknande lyckas inte riktigt de kalla minnesskyltarna på Österlen åstadkomma. De ser mer ut som informationspelare på ett bibliotek, och det känns som om projektet till viss del missat poängen. När ska romerna, liksom Margareta Krook, få ett varmt och originellt minnesmärke som erkänner deras kulturella inflytande genom något mer än bara ord och bilder? Jag uppskattar att projektet genomförts, minnesskyltarna är utan tvekan ett steg i rätt riktning. De är ett symboliskt bevis på en respekt för romernas genuina identitet, något som de i allra högsta grad förtjänar. Men berättelser ur historien, är det verkligen ett tillräckligt innerligt bevis på uppskattning?
Jag kommer inte undan känslan att vår egen resa, den som kan leda till insikt om oss själva, faktiskt bara har börjat.
ida.thunstrom@opulens.se
