KATASTROFKONST. Nukleär konst blir gärna antingen nykter faktaredovisning eller fåfäng mystik. David Zimmerman ser en utställning på Malmö konstmuseum som i vissa stycken är något tredje.
I ett artificiellt ljus stiger gul rök. En röd muterad varelse byter sin gasmask mot en Mozartperuk, ett gäng cowgirls (också med gasmasker) gör dansant entré och en digital sångröst upprepar: “A wave of black snow”. Med musikprojektet Oneohtrix Point Never är Daniel Lopatin en av vår tids viktigaste experimentella kompositörer. På årsdagen av Tjernobylkatastrofen släpptes hans nya musikvideo till singeln “Black snow”. Det nukleära är en lite bortglömd estetisk figuration. Men vad är det som gör temat så estetiskt tilltalande, samtidigt banalt? “Black snow” dryper av ironisk nostalgi: En gulsvart varningstriangel är en så pass sliten symbol att den knappt betyder någonting. Eller – gör den? Har detta börjat bubbla upp i vårt medvetande igen?
När utställningen Perpetual uncertainty – konst och radioaktivitet slår upp dörrarna på Malmö konstmuseum är tonen inte fullt så ironisk. Även om ett av verken med en man i skyddsdräkt och gasmask som pekar mot kameran – Finger pointing worker av Kota Takeuchi från 2012 – kopieras i öppningsscenen i “Black snow”, är ambitionen med utställningen inte att frossa i en estetisk nostalgi från kalla kriget. Snarare att undersöka hur konsten kan hjälpa oss att tänka kring komplex nukleär problematik i dag, att aktualisera någonting i medvetandet som är svårt att greppa: kärnteknologi är ett reellt hot här och nu – liksom om 100 000 år.
I salarna finns gott om konkreta nedslag. Lise Autogena och Joshua Portway verk om det grönländska berget Kvanefeld är bland de bättre. Faktaspäckat lär jag mig om det världsunikt mineralrika berget på södra Grönland vars uranbrytning å ena sidan kan leda till självständighet från Danmark, å andra sidan skulle förorena platsen fullkomligt. Det påminner om kärnkraftens och avfallshanteringens sårbarhet i vår klimatförstörda samtid. Likväl finns här också den mysticism – inte minst i Ken + Julia Yotanis mörka sal med grönt lysande kristallkronor – som kännetecknar atomkonst. Radioaktivitetens osynliga agens är liksom religionen en spöklik utmaning för konsten: Hur visa det som inte syns?
Mystiska avfall, oöverblickbara tidsavstånd, den absoluta domedagsprofetian: Som helhet uppstår en sublim komposition av civilisation, natur och magi. Lätt blir nukleär konst trots detta antingen nykter faktaredovisning eller fåfäng mystik. Vissa av utställningens verk balanserar däremellan, men inget når den nukleära konstens höjder såsom Susanna Kriemanns eller Lina Selanders vackra radioaktiva fotografier, Hilda Hellströms radioaktiva lerkärl eller inom poesin Inger Christensens ofattbara förmåga i diktboken Alfabet att göra den hotande förstörelsen kännbar i de innersta delarna av själen.
Jag besökte konstmuseet en varm dag i maj, och tänkte att en ökad allmän oro sannolikt öppnar vårt sinne för vad som lurar nere i berggrunden eller i de hemliga laboratorierna. Från kusten en bit bort gick det att se det flytande kärnkraftverket Akademik Lomonosov bogseras förbi i hettans blå dis på väg till Murmansk, ”något vi kan räkna med att få se mer av i framtiden”, enligt Strålsäkerhetsmyndigheten. Samtidigt kom nyheter om att USA drar sig ur Iranavtalet … står vi inför kärnvapenupprustning i Mellanöstern? I den konstnärliga intensiteten hos någon som Christensen påminns läsaren om hur vi – till skillnad från Oneohtrix Point Nevers mutant från 80-talet – lever blott i den nukleära erans barndom.
Ja, för det är kanske som Georges Didi-Huberman skriver i sin essä “Gruvgas” att den verkliga katastrofen sällan är ”läsbar”. Medan vi riktar blicken mot narratologiskt välarrangerade konflikter i politiken förblir den dold under den ”skenbara normaliteten hos tiden som går”, för att plötsligt låta oss upptäcka hur vi står mitt i elden. Och jag gissar att man inte kommer att stå där röd, muterad, med Mozartperuk, utan snarare som i Alfabet, ”medan man står i sitt kök / och precis hinner / känna hur underbart / potatisen luktar / av jord”.
david.zimmerman@opulens.se
