AVGÖRANDE DETALJER. Återskapelse, omskapelse, nyskapelse? Brutal kapning eller efterapning? Hur gör man egentligen ett storartat konstverk rättvisa, samtidigt som man placerar det i en ny situation?
I Parochialkirche i Berlin har man av någon anledning som jag inte undersökt närmare bestämt sig för att reproducera delar av Michelangelos freskmålning, som sedan 1500-talet pryder taket i Sixtinska kapellet i Vatikanen. Bilderna i kyrkan i Berlin sitter dock inte i taket, utan på några slags skivor som ställts ut i kyrkan, i naturlig storlek, med lite fräscha detaljer. Friskt vågat, hälften vunnet, skulle jag vilja säga, syftet med projektet tycks mig lite oklart.
Ändå blir jag nyfiken, kanske för att jag drar mig till minnes en helt annan utställning som jag såg för något år sedan på Alte Münze, ett av stadens alla rum för kultur. I det multimediala projektet Visions Alive fick vi där som besökare ligga på stora mysiga kuddar på golvet och betrakta ett bildspel hopbyggt av scener ur Hieronymus Boschs kända triptyk “Lustarnas trädgård”, målad någon gång i slutet av 1400-talet. Detaljer seglade förbi som i ett litet skådespel. Som i en filminstallation av Pippilotti Rist blev de till ett tillstånd mer än rörlig bild. Detaljerna var varken de allra bästa, de intressantaste eller ens de vackraste (“Lustarnas trädgård” är något av ett estetiskt mästerverk) men de blev ändå levande; projicerade och stora öppnade de nya perspektiv och gjorde det möjligt att uppleva dem i all deras prakt. Det var faktiskt inte så illa, trots det något forcerade och tämligen förenklade i utförandet.
Lika stentyst som i Parochialkirche var det alltså inte i Lustarnas Trädgård. Kanske just för att de långsamt dansande bilderna inte tycktes ha samma ambitioner? Eller för att Michelangelos fresk inte präglas av samma mystik som “Lustarnas trädgård”. Det saknar ett mysterium som kan återskapas eller undersökas. Den sortens återskapningar och undersökningar görs helt klockrent av den brittiske filmregissören Peter Greenaway. Ett lite mer komplext sätt att belysa detaljer i ett historiskt konstverk är dennes spelfilm Nightwatching från 2007. Filmen bygger upp en berättelse bakom verket, levandegör det genom att skapa en bild av den värld som skulle kunna vara utgångspunkten för själva målningen. Som alltid när det gäller Greenaway bygger filmen på historiska fakta och detaljer. Och estetiska nyanser, alla med samma insikter om konstens och människans inre strukturer.
Nu har jag varken sett Sixtinska kapellet eller “Lustarnas trädgård” på Pradomuseet i Madrid. Skamfullt, jag vet, men det spelar mindre roll, frågorna väcks i alla fall. Återskapelse, omskapelse, nyskapelse? Brutal kapning eller efterapning? Hur gör man egentligen något storartat, sedan länge etablerat som mästerverk, rättvisa, samtidigt som man placerar det i en ny situation?
Kanske får man som betraktare hjälpa lite på traven. Det finns något i stunden betydelsefullt i allt, om man så vill. Det var den dag som jag fått höra om Tim Berglings, Aviciis, bortgång som jag försökte uppleva Sixtinska kapellet. Men konstverket var placerat i fel tid på fel plats, och i stället för att fastna på Adams och Guds berömda fingrar drogs ögonen till den lilla detaljen där Michelangelo smugit in sitt buttra självporträtt. Detaljen föreställer ett mansansikte som påminner lite om en urvriden trasa. Jag hörde för en tid sedan någon berätta att det var konstnärens försök att lite försynt uttrycka hur utmattad han var i slutet av arbetet med sin freskmålning. Beställaren hade pressat honom lite för hårt. Är man ovanligt bra på det man gör kan man bli för hårt pressad, och det fick för mig bli den dagens detalj. Till slut alltså både angeläget och väldigt sorgligt.
ida.thunstrom@opulens.se
