DOKUMENTATION. På Fotografiska museet i Stockholm visas just nu naturfotografen Hans Strands utställning ”Manmade Land”, en samling fotografier ur ett perspektiv som vi sällan har tillgång till. Gustaf Johansson har sett den.
Manmade Land av Hans Strand
Fotografiska museet, Stockholm
Utställningen pågår till den 27 maj
Från ovan visar Strand med sina ofta mycket vackra fotografier hur människan formar, förändrar och föröder naturen. På fotografierna syns förgiftat, färgmättat flodvatten och monokulturens strikta geometrier, exempel landskap som vi på ett mycket påtagligt vis är skyldiga till.
Utställningens idé är att göra dessa ingrepp (man vill säga övergrepp) synliga. I en text, stort uppslagen på en av utställningssalens väggar, skriver naturgeografen Johan Kuylenstierna om hur Strands bilder kan hjälpa oss att öppna ögonen och få syn på det ohållbara i vårt samspel med naturen. Fotografierna blir ett slags drivmedel för omställningen: om vi ser kan vi också handla och förändra.
Tanken är god. Men i utställningen finns samtidigt en konflikt mellan bilderna och imperativet. Det är något med abstraktionen, med hur markkontakten så plötsligt förloras, som ställer sig i vägen.
Till dels har det med färgrikedomen att göra – att verkligheten, förgiftningen, kan vara så akvarellik! – men det beror också på geometrin i formationerna, på fotografiernas skönhet och på perspektivet. Från helikopterhöjden saknar man möjlighet att orientera sig i bilderna. Materialiteten försvinner och landskapet blir mer bild än avbild.
Det akuta i de insikter om mänsklighetens destruktivitet som Strand vill gestalta mattas därför av ju högre upp han tar oss. Resultatet är bilder som visserligen är vackra, men som samtidigt förlorar kopplingen till det mänskliga handlande som format de miljöer de skildrar. Det gör att de får svårt att bära sitt budskap. Kanske hade det gått att hålla liv i dessa insikter om själva perspektivförskjutningen gjorts långsammare, mer stegvis, och bättre arbetats in i utställningen.
Hängningen skvallrar om att man varit medveten om problemet. Bilder där perspektivet är närmare och mer förklarande inleder utställningen. Man ser maskinerna stående i dagbrotten och vägarna som slingrar längs dess sidor, förstår att det finns människor på marken som får det att ske. Sedan sveps man, som av en vind, högt ovanför dem. Däruppe är det inte utan att man glömmer vad det egentligen är man betraktar.
info@opulens.se
