KONSTBRÅK. Lyssna på oss! är titeln på ett konstverk som nyligen invigdes på högstadieskolan Tunaskolan i Lund. Konstverket var tänkt att skapa trivsel, men har än så länge mest väckt arga reaktioner.
Den stora gobeläng som numera pryder väggen i Tunaskolans kombinerade matsal och aula är kanske ingen stor konsthändelse i sig. Det intressanta är snarare hur det kom sig att Lunds Konsthall, som beställde konstverket, gav uppdraget till den danska konstnärstrion Superflex. Denna konstnärsgrupp arbetar konsekvent med frågor kring makt, demokrati och självorganisering, och dess konstverk blir därför oftast lite provocerande.
Väven, som är tillverkad av Flanders Tapestries i Belgien, skildrar en episod i Östervångsskolans historia, då ledningen under en process att välja en ny biträdande enhetschef ratade en döv kandidat till förmån för en hörande. Skolungdomarna protesterade, av förståeliga skäl, och blev uppbackade av en grupp vuxna, och döva, ungdomar. De bidrog genom att kedja fast sig i skolbyggnaden. En bra bild av elevdemokrati och självorganisation. Superflex har haft samtal med elever från båda skolorna och har i sitt arbete med gobelängen utgått från en pressbild av situationen med fastkedjningen. Klockrent på alla sätt, och det är lite synd att Superflexs gobeläng gjort skolledningen så besviken.
Att, som Sydsvenskan skriver, de båda skolledningarna inte är “överrens med konstnärerna” (vad det nu betyder) är kanske inte så konstigt, även om man kan tycka att det är lite småsint. Frågan blir intressant när man funderar kring varför man skulle vända sig till en grupp som Superflex om man inte vill ha något som sticker ut. Vad hade hänt om konstnärerna gjort en gobeläng som skildrat glada lekande barn eller något annat ljummet och förutsägbart? Det hade varit en större provokation. Beställer man ett verk av Superflex så beställer man något utmanande. De har helt enkelt levererat vad som kan förväntas av dem. Att konstverket skulle hamna i ett slags skärningspunkt mellan estetik och politik var ett beslut som Lunds kommun fattade redan från början. Ulrika Liljenström, intendent för Lunds konsthall, drar paralleller både till Bayeuxtapeten och drottning Margrethes gobelänger som hänger i Riddarsalen i Christiansborgs slott i Köpenhamn. Gobelänger är ett stadigt koncept inom konsthistorien, vilket ger verket ännu fler nivåer.
Superflexs konstnärliga språk är en lyckad blandning av aktivism och konceptkonst. När jag tänker närmre på saken är det ganska ovanligt att se en sådan kombination som fungerar. Graffitikonstnären NUG:s berömda video Territorial Pissing fick dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att gå i taket när den visades första gången på Konstfacks vårutställning 2008. Filmen skildrar en svartklädd person som sprayar ner och vandaliserar en tunnelbanevagn. Konstverket slog åt alla håll, inte bara mot kulturetablissemanget. Både videon och den kontext i vilken den visades var dock nödvändiga faktorer för att verket skulle bli effektivt. Tar man bort dessa från NUG:s bildspråk blir det inte längre lika intressant. Graffitin i sig är inte tillräcklig för att skapa samma slående uttryck.
För ett par år sedan visade SVT en dokumentär om NUG. Filmen avslutades med att konstnären invigde en matta baserad på hans graffiti, en matta på en svindyr krog vid Stureplan i Stockholm. Vem slog NUG mot där? Med tanke på att hans berömda Territorial Pissing går ut på att konstnären inte viker sig för auktoriteter, undrar jag vad beställarna egentligen var ute efter och förväntade sig.
Det är så klart klurigt att beställa en provokation, samtidigt som det är något av ett konststycke att lyckas provocera när det är just det som eftersträvas. Var Lunds kommun verkligen medveten om vilket slags konst man beställde till Tunaskolans matsal? Jag tvivlar på att de inte var det. Man behöver inte känna till mycket om Superflexs verksamhet för att inse att Lyssna på oss! är närmast skräddarsydd för situationen. Slutprodukten är exakt vad man kunde förvänta sig. Östervångsskolans elever verkar helt nöjda med saken och personligen tycker jag att både processen och resultatet är alldeles lysande.
ida.thunstrom@opulens.se
