FRIHET. Ett av liberalismens främsta bidrag för den mänskliga progressionen är idéer om fri rörlighet som idag råder i Europeiska Unionen. Därför är det viktigt att liberaler inte glömmer att fri rörlighet handlar om mycket mer än ekonomiska möjligheter och samspel. I grunden handlar fri rörlighet för individen också om institutioner samt identitetsskapande berättelser.
År 1947 ägde det första mötet mellan liberala intellektuella i den schweiziska staden Mont Pelerin som senare resulterade i att nätverket Mont Pelerin Society grundades. Diskussioner om migration och rörlighet stod inte högt på dagordningen men flera deltagare ansåg att någon form av fri migration i Europa var omöjligt och orealistiskt. Ungefär 45 år senare blev fri rörlighet för samtliga EU-medborgare en verklighet i samband med Maastrichtavtalet.
Globalt sett är den fria rörligheten i EU unik eftersom ingen annanstans i världen förekommer fri rörlighet baserad på idéerna om supranationell medborgarskap med konkreta rättigheter och friheter. Det närmaste liknande exemplet råder i Sydamerika. Utvecklingen hos Mercosurländerna Argentina, Brasilien, Uruguay och Paraguay går idag i frihetlig riktning genom tankarna om att den fria rörligheten även ska baseras på regional medborgarskap.
Utvecklingen i Sydamerika inger hopp och optimism med tanke på motståndet mot den fria rörligheten i EU som resultat av nationalism och populism sedan 2015. Det intellektuella och politiska stödet för Storbrittaniens utträde ur EU, det vill säga Brexit, har varit en del av sådan utveckling. Som flera exempel visar idag är fallet att Brexit handlar om nationalistisk och kollektivistisk utveckling där centralplanering, kontroller och hinder ska gå före frihet, öppenhet och individualism.
I samband med Brexitdebatten förekom flera dåliga och rasistiska inslag i diskussioner om invandring och rörlighet. Till exempel som åsikter att bara högutbildade borde kunna invandra till Storbrittanien eller att invandringen från Mellanöstern borde kraftigt reduceras för att vita britter inte ska känna sig otrygga. Det är väldigt lätt att glömma att statistiska kategorier som lågutbildade faktiskt handlar om människor. Något som har visat sig vara fallet i samband med Coronavirusets påföljer och behovet av vårdpersonal där sjuksköterskor som ingår i just “low-skilled” kategorin.
Ett annat exempel från Brexit är resonemanget att “liberala ekonomer” inte har planerat vad den fria rörligheten skulle innebära för (brittiskt) nationell identitet. Det hävdar den vänsterkonservative debattören David Goodhart, känd för det populistiska resonemanget om att människor är “anywheres” (varsomhelstare) som kosmopolitiska storstadsbor eller “somewheres” (någonstansare) som nationalistiska landsbyggdsbor. Goodhart har sedan 2000-talet argumenterat för en “postliberal framtid”, inklusive att den fria rörligheten i EU saknar ekonomisk rationalitet och att den främst gynnar europeiska akademiker och de som i Strobrittanien har skaffat sig en vänner som från Polen.
Det absurda i Goodharts resonemang är bland annat att fattigare européer som har flyttat till Strobrittanien från till exempel Rumänien skulle därmed enligt hans tankar kunna klassas som anywheres eftersom man har valt att “lämna orten” för ett bättre liv. Inte heller finns det några homogena eller absoluta nationella identifkationer, även eftersom majoriteten i EU identifierar sig med unionen på något sätt. Den fria rörligheten är dessutom en vital del av EU:s ekonomiska utveckling utifrån ambitioner att integrera EU:s ekonomi till den grad att EU skulle likna mer som federationer likt USA.
Alltså, i praktiken existerar den ekonomiska rationaliteten bland annat genom att den fria rörligheten har reducerat ekonomiska skillander mellan fattigare och rikare EU-länder. Det har skett i samband med att fler har kunnat flytta till högre avlönade jobb eller fått bättre löner lokalt när arbetsgivare varit tvungna att få individer att stanna kvar. Därmed är de ekonomiska aspekterna med fri rörlighet väldigt givna samtidigt som i fallet med Brexit har rörligheten också blivit mer av en identitetspolitisk fråga.
Därför är det viktigt att från liberalt håll främja icke-ekonomiska och identitetskskapande berättelser i diskussioner om migration och rörlighet. Att reducera idéer om individens rörlighet eller migrationsfrågan i sig till en fråga om ekonomi blir problematiskt av flera anledningar. Dels eftersom idéerna om fri migration i global mening är beroende av att fler människor identifierar sig som världsmedborgare. Det gäller också att göra det svårare för regeringar att godtyckligt och okunnigt kunna förhindra individer från att röra sig från punkt A till punkt B.
Förvisso är det viktigt att människor är självförsörjande i samband med rörlighet samtidigt som människor på grund av olika livssituationer i vardagslivet rör sig inom eller mellan städer och regioner med låga eller inga inkomster. Till exempel, när man som fattig rör sig från en mindre ort till en större stad för att få hjälp av sina vänner eller familjemedlemmar. Däremot är det svårare att till exempel flytta från ett afrikanskt land till EU för att kunna samspela med vänner och familj.
En annan viktig aspekt att beakta är det internationella systemet, eller närmare sagt FN-stadgan där individen paradoxalt nog får emigrera från ett land men inte invandra till ett land utan formellt godkännande. Det beror på att det internationella systemet fortfarande handlar om att nationer genom regeringar får bestämma vem som får migrera. Allt som är legitimt att göra är dock inte bra i sig. Det är en utmaning för liberalismen när till exempel många väljare i Polen på basis av okunniga, rasistiska och överdrivna beteenden legitimt får bestämma att landet inte ska ta emot flyktingar som är muslimer .
Kampen för människans fria rörlighet måste alltså baseras på både ekonomiska och identitetsskapande idéer. När inrikespasset avskaffades och fri rörlighet infördes i Sverige 1858 så gick det hand i hand med nationalstatens framväxt. När den fria rörligheten infördes i EU i samband med Maastrichtavtalet så berodde även på ambitonen att motverka nationalismen till förmån för suparnationella och federalistiska idéer. På ett liknande sätt kräver liberala ambitoner för global fri rörlighet också berättelser om behovet av identifikationer och institutioner i kosmopolitisk mening där EU:s historia skulle kunna främjas som en viktig inspiration.
vladan.lausevic@opulens.se
