Sverige har gett världen Dag Hammarskjöld, Inga-Britt Ahlenius samt, på gott och ont, Hans Blix. Stockholm myllrar av globala huvudkontor och unicorns som Klarna och Spotify. En fjärdedel av den svenska befolkningen har utländskt bakgrund. Halva ekonomin är exportberoende. Det är hårda fakta som visar att vi är öppna mot omvärlden, kan det tyckas.
Sedan finns det en motkraft – en provinsialism som inte vill ge med sig, oavsett hur moderna vi blir. Den gör sig påmind varje gång en politiker talar svengelska. En avgrund av skam öppnar sig under våra fötter och insikten långsamt sjunker in; att väldigt få svenska politiker har gjort en lyckad intervju i internationell media sedan 1969, när dåvarande utbildningsminister Olof Palme imponerade på BBC:s David Frost och på de flesta som tittade.
På den tiden var det utrikespolitiken som satte agendan. Engagemanget för andra länder kunde till och med gå överstyr och bli till en livsstil. Vänstern ville stoppa Vietnamkriget, högern ville forcera Berlinmuren. Viss aktivism har gjort skillnad, annan har åldrats illa, men huvudsaken är att folk brydde sig.
Idag är det istället närhetsprincipen som gäller. Omvärlden har svårt att nästla sig in i den svenska vardagen. Väljarna är notoriskt ointresserade av utrikespolitik. Den senaste Novus-undersökningen för september 2020 bekräftar att enbart sex procent av väljarna anser utrikespolitiken vara en av de viktigaste politiska frågorna. Drygt tjugo andra politikområden prioriteras högre.
Utrikesnyheterna på tv är korta och sällan föremål för diskussion vid kaffeautomaten dagen efter. Detta till skillnad från många andra länder, där utrikespolitiken som samtalsämne är nästan lika viktigt som fotboll. Gubbarna runt schackbrädan avhandlar en konflikthärd efter en annan. Det är inte alltid samtalen är väl underbyggda eller särskilt konstruktiva. Ofta slutar de i bråk, mer på grund av sårat ego än riktig omsorg om palestinierna. Men de bryr sig tillräckligt för att bråka om det.
I Sverige blir omvärlden intressant först när den verkar hotfull. Jag undrar hur många som googlade Uzbekistan efter terroristdådet på Drottninggatan. Eller fick sin första introduktion till islam via Osama bin Laden. Att lära känna världen på det sättet, som ett säkerhetshot, garanterar ett dåligt första intryck och en tillvaro full av negativa överraskningar.
Flyktingarna verkar alltid dyka upp från ingenstans. När de väl kommer hit vet vi nästan ingenting om dem och lyckas förbli ovetande i decennier. I Åsa Linderborgs senaste bok framgår att hennes första besök till ett så kallat utsatt område skedde för cirka tre år sedan. Det var som att landa på månen. Alla kvinnor i slöja, allt stök.
Många svenskar har USA som enda jämförelsepunkt. Vi är bra på frågesport och kan många floder, berg och huvudstäder. Vi gillar nya tekniska prylar och är snabba att anamma trender. Det är bara positivt. Problemet är att många stannar där. Kunskapen om andra kulturer når sällan bortom kläder, mat och dans. Vi har ingen uppfattning om de rädslor och friktioner som styr beteenden, om andra folks vardag, familjeliv, preferenser, religion, historia och världsbild.
En rimlig förklaring till det är genuint ointresse. En annan är att själva ordet kultur har blivit tabu, galet nog. En tredje är oviljan att smälta jobbig information. Världen är tyvärr ingen kattvideo som finns till för att göra oss varma inombords. En fjärde förklaring är ovanan att se världen genom någon form av ”intellektuella glasögon” och på så sätt förvränga den. En femte är att ingen läser böcker längre.
Lösningen är äkta nyfikenhet. Vi svenskar har den i överflöd, men den är snävt kanaliserad. Det är dags att bredda den till alla världens bebodda kontinenter, men framförallt fördjupa den. Att laga en god baklava och dansa salsa på fritiden är viktiga steg mot att bli världsmedborgare, men långt ifrån tillräckligt.
info@opulens.se
