Virveln, del 1

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text i sex avsnitt  handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Denna text utgör alltså en sorts recensionsessä med utgångspunkt i en på svenska förra året utgiven bok av den ungerske professorn i konstteori mm Lázló F. Földényi. I Ungern utgavs den 2010, och en tidigare version skrevs redan 1991, delvis inspirerad av Földényis hittills, åtminstone internationellt, mest uppmärksammade verk Melankólia (1988). Hjälp på traven vidare fick dock Földényi av en inspirerad och inspirerande läsning av den tyske filosofen Peter Sloterdijks bok Weltfremheit (1993), som både fick genomslag i Földényis eget tänkande, delvis ledde till en ytterligare ”framstöt”. Enligt min ungerskfödde vän och kollega, Geza Nagy, är översättaren, Ervin Rosenberg, den bästa tänkbara.

Som jag ser det är därför den nu aktuella boken, om än avskjuten från melankolins ramp, steg tre i en trestegsraket. Del I skulle sålunda vara den första versionen av Medusas blick, II Peter Sloterdijks bok Weltfremheit och den delvis ambivalenta reaktionen på denna steg III. Denna bok handlar sålunda inte bara om fruktan för det förgängliga (som Melankólia), utan också om människans försök att skapa sig ett hem i världen genom att ge sig hän åt just denna värld. Förloppet, om jag tolkat detta riktigt, kan i all sin täthet urskiljas i redan i förordet – och just genom att hänvisa till I-III ovan.

I. Földényi skriver apropå titeln att denna då exakt uttryckte hans tankeinriktning, och kunde sammanfattas i frågan: ”Kan fruktan inför förgängligheten betvingas?”. Denna fråga anspelade i sin tur på tematiken i Melankólia, vars poäng tycks vara, att medvetenheten om döden just tenderar att göra människan, särskilt den intellektuella människan, melankolisk. I Melankólia ägnar sig Földényi åt att följa upp den europeiska kulturhistoriens djupströmmar som under tidsskede efter tidsskede förträngdes.

”Det var dessa företeelser som Medusas blick (första versionen, 1991, min anmärkning) skärskådade med särskild fokus på den grekiska mytologins berättelser, försokratikerna, gnostikerna, de kristna mystikerna, samt på de senare tänkare som i strid med den aktuella tidsandan härledde sina tankar från dem”.

Här kommer jag att tänka på den Novalis, som Inger Christensen hänvisade till i sin essäsamling Hemlighetstillståndet, och mycket av det som kan utvinnas ur Hans Ruin d.ä:s fantastiska bok Poesiens mystik. Földényi skrev dock (I) defensivt och enligt via negativa. Han godtog sålunda, uppfattar jag det, att för att kunna vara med om en uppfyllelse-upplevelse måste man så att säga vända sig bort från det som är.

Christensen/Novalis:

”Kanske kan poesin inte alls säga några sanningar, men den kan vara sann för att den verklighet, som upplevs med orden, är sann. Denna hemlighetsfulla förening mellan ord och språk är poesins form för förståelse. Ett mysterium, som skulle kunna vara det hemlighetstillstånd Novalis talar om när han säger: Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd. “(Inger Christensen, Hemlighetstillståndet, 2011)

Hans Ruin d.ä.:
”Han (den religiöse mystikern) strävar att ge en alldeles särskild tyngd och verklighet åt satsen: in deo movemur, vivimus et sumus. I den mystiska upplevelsen, den mystiska gudsskådningen, känner han sig ha blivit ett med det oändliga och är medveten därom. Såsom William James säger i sitt ryktbara arbete om den religiösa erfarenheten, är detta mystikens eviga och triumferande tradition, som knappast skiljer sig inom olika länder och bekännelser.” (Poesins mystik Ruin, 1925 och 1978)

II. Hos Sloterdijk fann Földényi alltså delvis stöd för sina tankar. De av de härskande tankegångarna förträngda tankegångarna härleder Sloterdijk ur den klaustrofobi som makten och systemet orsakat. Nya människor träder med andra ord in på scenen: världsfrämmande, världsflyktiga, världsöverflyglande.

III. Men denna motreaktion består egentligen, uppfattar Földényi alltmer, bara i ett eller flera nya klaustrofobiska tillstånd: en sorts känslor av uppfyllelse som egentligen bara är förklädda klaustrofobier. Detta öppnade en ny horisont. Och han kände att hans måste modifiera sin tidigare ståndpunkt och ”vid sidan av negativiteten förnimma också positiviteten” (Ur förordet till den aktuella boken, s. 9).

Utöver detta kanske bör nämnas, att författaren har en del av sina rötter också inom konstteorin, poesin, existentialismen, metafysiken, mystiken och fenomenologin. Sammanfattningsvis ”handlar” de fyra sistnämnda tanketraditionerna om framför allt följande:

(1) Existentialism är en term som har tillskrivits ett arbetsområde utfört av vissa filosofer under (hittills främst)1800- och 1900-talen, vilka, trots sina doktrinära skillnader, delade tron att filosofiskt tänkande börjar med det mänskliga subjektet. Allehanda inlåsningar i ”system” och ”systematik” avisas vanligen.

(2) Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska. Frågor som särskilt har behandlats inom metafysiken är Hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet.

(3) Mystik (senlatin theologia mystica, av latin mysticus “som hör till mysterierna”, även “hemlighetsfull”, från grekiska mystikos, “invigd”, “som hör till mysterierna”, “hemlighetsfull”) betecknar en religiös eller filosofisk åskådning vars anhängare söker nå förening med det översinnliga eller gudomliga eller kännedom om den sanna verkligheten genom att kontemplativt fördjupa sig i den inre erfarenheten.

(4) Fenomenologi är en teori och metod inom filosofin; läran om fenomen och väsen. Inom fenomenologin studeras särskilt förhållandet mellan varseblivningen och objekten för varseblivningen.

Ergo

Inte bara världen, men inte heller bara skilsmässa från världen – utan dessutom möjligheten av en dittills oanad symbios mellan världen och själen. Bortom en viss punkt kan det oerhörda avståndet mellan själen och världen slå över i en oanad närhet.

I den nu aktuella boken ligger (åtminstone implicit!) tonvikten inte på skillnaden utan på den gemensamma nämnaren. På tilltron istället för på främlingskapet. Dock inte som förintande kritik av Sloterdijk (eller sitt tidigare jag), utan som berikande komplement. Bokens syfte är med andra ord ”den världsvidgande eller den världsskapande andens fenomenologi”.