Virveln 4

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Gränsen

Inget samhälle kan fungera utan att gränser och mått regleras och respekteras. Men gränsen och måttet bottnar i något som varken är begränsat eller måttfullt. Att iaktta gränser är mänskligt, att överträda dem är för människan ett uttryck för hybris; att bete sig gränslöst tillkommer gudarna. Motsvarande gäller för måttet; det mått som är kringvärvt av måttlöshet. Gränsen bevakas alltså av sådana som själva är gränslösa.

Men i själslivets och världens intensivaste ögonblick kan det gudomliga Varat erfaras genom att människan i ett extatiskt möte tillåts passera gränsen och måttet. Själen och världen utgöt då täljare i den kvot vari LOGOS är den gemensamma nämnare, Logos i den för-kristna, grekiska betydelsen av Ordet och det evigas uppenbarelse (inom kristendomen tillkommer naturligtvis Sonen).

I gränsöverskridandets ögonblick är människan ur stånd att avgöra om hon rör sig framåt eller om hon uppslukas av någonting. Anaximander identifierar begynnelsen och världens urämne med det gräns- och måttlösa. Mellan gränslösheten och det begränsade går en färja. Gräns är gränstrafik. Är är havande med är-inte och vice versa.

Intet tränger sig in i tillvaron och vänder ut och in på människan. Det är det Främmandes penetration av det Bekanta. Det är allhetens omöjliga manifestation som det som inte är det som det är. I denna paradoxala virvel upphör språket. I denna virel sätts också, som hos Johannes i Johannesakterna, identiteten på spel.

Kaoset som avgrund och livmoder

Nilkrokodilens svalg är från utsidan dödens ingång. Men från insidan livets port. Svalget är det kaos som hotar kosmos. Men som också föder kosmos. I kaoset upplivas människans mest tvetydiga natur. Ja, paradoxernas paradox ligger här förborgad: världens helhet är ett evigt kaos. Eller som Nietzsche så vackert uttrycker det i Also sprach Zarathustra:

”Jag säger er: man måste fortfarande ha kaos i sig för att kunna föda en dansande stjärna”.

För mig personligen framstår kaos som en puls; eller ett pulserande, i vilket punkten vidgar sig till cirkel eller cirkeln förtätas till punkt. Denna puls är en virvel som innehåller allt – som den oupphörligt upprätthåller och förintar. Den är grundernas grund (en annan av mystikens funtamentalkategorier): grundlösheten: Intet. Denna grundlöshet – som är ursprung och paradox och vakuum – benämner Heidegger Abgrund (avgrund): gudsupplevelsens ”objekt”.

Poeten och litteraturkritikern Ezra Pound grundade efter att han tröttnat på imagismen det som han kallade vortexicismen. Med vortex (som ordagrant betyder virvel) förefaller Pound mena något i stil med ett förtätningscentrum till, från och i vilket pulserande inslag dras, avstöts och ingår förening. Detta synes mig rimma väl med ämnet och författarens intentioner.

Det omöjliga

Tvedräktens gudinna, Ate, förvisas från Olympen av Zeus, men utnämns likafullt till budbärare för det ofattbara. I hennes hem ryms alla motsägelser. Detta gör människan galen. Men också delaktig i allheten och alla dess korsvägar. Vari de blixtrande ögonblicken alstrar både tillblivelse och förgänglighet. Vari den kalejdoskopiska anarkins Annorlundaskap gör människan identisk med sig själv – samtidigt som hon förlorar sig själv.

Det omöjliga är det negerande påståendet, som egentligen inte borde kunna uttryckas, och än mindre sättas på pränt. Ett förslag vore: – ( ) …. Det omöjliga uppenbaras i de katartiska ögonblicken. Katartisk torde vara det andra kallar katharsis. Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga sammanbrottet bestående av en paradoxal och överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv. Av renhet.

(Men) ”Ett av de viktigaste målen för den europeiska traditionen”, skriver Lázló F. Földényi, ”som började med Platon och kulminerar i kristendomen, har varit att väpna människan mot det omöjligas lockelse”. (aa. s. 169)

Gnostikerna, å sin sida, hopade negativprefix på negativsuffix för att det onämnbara, outsägliga, ofattbara, omöjliga etcetera inte skulle kunna fixeras till ett namn och stelna till ett föremål. De förblir inte heller ensamma: från Scotius Erigena på 800-talet vt över Kierkegaard och Heidegger till Mircea Eliade görs försök att befria VARAT ur tolkningens och systemets bojor.

Trots det omöjligas tystnad skymtar denna fram i konsten, poesin, måleriet. Konsten, i vid mening, tillkännager, i motsats till evangelierna och de klaustrofoba Trosbekännelserna ingenting, samtidigt som det bakom varje ”ord” (Berger) ryms en oändlig värld. Det institutionaliserade och systematiserade är tämjt – det omöjliga är vilt. ”Vredens tigrar är visare än undervisningens hästar”, skriver Blake. Det outsägliga är konstnärens råmaterial.

Döden genomtränger varje ögonblick av hänförelse och hänryckning: orgasmen, blixten, virveln. Liksom Ponge skriver om det tomma kruset som sjungande låter sig fyllas, skriver theravadabuddhisterna om nirvana, eller det som inte innehåller något och därför allt. Därmed kan det ske som Hermann Broch skriver i slutet på Vergilii död:

”Intet fyllde tomheten och blev till universum”.

”Liksom Gud eller Varat är också Intet en av de omöjligas masker. I den så kallade gudsupplevelsens ögonblick, när människan träffas av blixten, finner sin medelpunkt, överskrider gränsen eller dras in i kaosets trollkrets, upptäcker hon sin medelpunkt i något som faller utanför hennes verkningsfält” (Földényi, ibid., s. 187).

Poesin som exempel

Tranströmer

Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Den här dikten, ”Från mars -79”, i Tomas Tranströmers Det vilda torget (1983) illustrerar, enligt Enn Kokk (Aktuellt i politiken nr 19:1983), vilken bildmagiker Tomas Tranströmer är:

”Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala, i värsta fall förlorar sin innebörd”.

Tomas Tranströmer är också en mystiker, men inte nödvändigtvis i religiös mening.

Jag ligger på sängen med armarna utbredda.
Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar
den väldiga skuggan som flyter där ovan,
det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.

Aloís

Samisk poesi och bildkonst dyker här helt oanmält upp i min hjärna. Liksom hos andra – och jag tvekar att använda uttrycket – naturfolk – har hos samerna dansen, musiken, sången, recitationen och poesin alldeles speciella betydelser. Hos samerna – och särskilt hos Nils-Aslak Valkeapää (Aloís) – flyter på något sätt allt samman i jojken. Här förenas text och musik, men också direkt och indirekt, dansen och bilden. Det utomordentligt vackra allkonstverket Ruoktu Váimmus (1985; översatt till svenska som Vidderna inom mig,1987, Café Existens/DAT) bär här stark syn för sägen (även om Valkeapää tyvärr inte jojkar i boken; något som jag dock hört honom göra). Det absolut viktigaste här är sammanfallandet. Att människan, djuren, naturen, myten, språket sammanfaller. Att mystiken blinkar.