Vikten av inre visioner efter valet

UTOPI. Vi måste tillåta oss att, åtminstone i fantasin, måla bilden av ett annat och bättre samhälle. Hur orealistisk och utopisk den bilden än kan verka, skriver Patrik Stigsson.  I den här existentiella eftervalsanalysen framhåller han vikten av ett rikt inre liv och förmågan att tänka visionärt. 

En valrörelse konfronterar oss inte bara med yttre realiteter i form av materiella ting och plånboksfrågor. På ett personligt plan berör den även livets insida. Frågor om sjukdom, åldrande, lidande, framtid, trygghet och frihet aktiverar såväl våra drömmar och förhoppningar, som våra rädslor och farhågor. Hur vårdar vi bäst vårt inre parlamentariska landskap? Kan politik även vara en väg till självkännedom?

Valkompasser och skalor som GAL-TAN och höger-vänster, ja faktiskt hela upplägget i den valrörelse vi nu överlevt, innebär en oerhörd förenkling. En förenkling som knappast är tillfredsställande för den som stått öga mot öga med livets komplexitet. Som insett att tillvaron vimlar av gåtor, obegriplighet och paradoxer.

Ett alternativt sätt att hantera en valrörelse är att vända blicken inåt och på ett så egofritt sätt som möjligt studera sina egna tankar, associationer och reaktioner. Vad är det som väcks i mig när jag möter olika utspel och idéer? Vad får mig att nicka gillande, och vad gör mig arg, ledsen, rädd eller upprörd? Varför reagerar jag som jag gör? Och vad är det egentligen som utspelar sig inom mig, när jag byter parti eller ändrar ståndpunkt?

I samma anda kan man fråga sig i vilken utsträckning man kan förstå dem som hyser uppfattningar som ligger långt ifrån de man själv omhuldar. Kan jag acceptera att det är lika svårt för dem att ändra åsikt och attityd, som det är för mig att göra det?

Vi försöker alla nå fram till begriplighet och en fungerande ordning, såväl i vardagslivet som politiskt. Våra relationer, livserfarenheter och reflektioner skapar förutsättningarna för olika beslut och slutsatser. Det vi läst, hört och upplevt ligger till grund för vårt val av partitillhörighet och ideologi. Vi bejakar de argument som triggar våra favoritkänslor, och tar avstånd från de som skaver, irriterar och skorrar falskt. Vi behåller en åsiktsposition tills livet tvingar oss att ompröva den, och åter söka ny riktning.

Med detta i minnet kan man fundera på med vilken rätt någon av oss sätter oss till doms över den livsstrategi och det politiska ställningstagande någon annan utifrån sina unika förutsättningar kämpat sig fram till. Siouxindianernas ordspråk tål att begrundas: “Giv att jag inte kritiserar min granne, förrän jag gått en mil i hans mockasiner.”

Den som på detta sätt skärskådar sig själv upptäcker att det är mycket svårt att konstruera en världsbild, nå fram till en ståndpunkt och ta ställning, utan en motståndare. Vi behöver någon eller något att ta spjärn emot, att definiera vår hållning utifrån. Frågan har ställts förr, och den är relevant: kan man leva utan en fiende?

Om introspektionen jag ovan skisserat genomförs kirurgiskt och obarmhärtigt, ställer den oss till sist inför den avgörande frågan: är det alls möjligt att ändra världen genom att ändra på andra? Slår i själva verket inte Gandhi huvudet på spiken när han säger: “var förändringen du vill se i världen.”

Jordan B Peterson är inne på ett liknande spår i regel nummer sex i boken 12 Livsregler: Ett motgift mot kaos: “sopa rent framför egen dörr innan du kritiserar andra.”

Dagens politik, med dess fokus på åsiktsmotståndarens brister och misstag, är motsatsen till det Gandhi och Peterson formulerar. Vi ser ett klimat präglat av prestigestrider och oförsonlighet, varvat med offermentalitet och taktiska utspel. Politikerna visar prov på snart sagt varenda freudiansk försvarsmekanism som den psykodynamiska litteraturen listar, inklusive “lättare verklighetsförvrängning”.

Om vi avlägsnar oss från politikernas skyttegravskrig och i stället närmar oss livets djupare nivåer, så finner vi att glädje, försoning, fred och harmoni är något vi alla strävar efter att uppnå. “Det som är botten i dig är botten också i andra”, skrev Ekelöf. Men dagens parlamentariska sammanhang befinner långt ifrån denna gemensamma urgrund.

I stället ligger politikernas svart-vita retorik, konfliktfokus, kompromissovilja och framför allt deras visionslöshet, som en våt, förlamande filt över oss. Enkelspårigheten kan delvis förklaras med att det bara är en viss personlighetstyp som klarar av att ägna sig åt politik. Att överleva, eller rentav trivas, i de miljöer där politik bedrivs kräver en betydande grad av andlig utarmning och inskränkthet. Att inte ha läst eller känna till vem som skrivit Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen, är i dessa miljöer en uppenbar fördel. För att inte tala om Ubik, Postverket eller Vägen till Flandern.

För oss andra gäller det att kämpa emot. Att till varje pris freda våra inre landskap från den politiska pesten. Att inte låta politikernas unkna andedräkt besudla vår livsluft. Att inte låta deras blick bli vår.

Att politikerna sätter klackarna i backen och vägrar växa upp, får inte hindra oss andra från att resa oss ur sandlådan. Det som kanske mer än något annat präglar vår tid, är bristen på hoppfullhet inför framtiden. Att politikerna inte klarar av att formulera ett sådant hopp är måhända förståeligt. Men om de varit mogna för uppgiften skulle de faktiskt, så här i valets efterdyningar, kunnat gestalta det genom personligt exempel och ett ansvarfullt, klokt och modigt agerande.

Så varifrån ska då hoppet komma, om nu politikerna inte förmår ingjuta det i oss? Ska den positiva framtidsvisonen skapa sig själv ur tomma intet? Eller kan det vara så att hoppet växer fram inom var och en av oss, inifrån och ut? Att hopp är något vi bestämmer oss för.

I så fall måste vi börja med att tillåta oss att, åtminstone i fantasin, måla bilden av ett annat och bättre samhälle. Hur orealistisk och utopisk den bilden än kan verka. Drömmar, fantasier och visioner hör till den inre värld som aldrig synliggörs i politikernas pressmeddelanden och utspel. Men det är ur den världen ett alternativ till dagens ordning kan växa fram.

Med andra ord: Låt dina tankar sväva fritt, högt och långt. Våga visualisera det omöjliga. Odla vansinniga förhoppningar och orealistisk längtan. Och om du letar inspiration inför den resan så begrunda det Oscar Wilde formulerade för nästan hundra år sedan:

En karta där Utopia saknas är inte värd att ens snegla på, för den saknar det land där mänskligheten alltid landar. Och när mänskligheten landar där lyfter hon blicken, ser ett bättre land i fjärran och sätter åter segel. Framsteg är förverkligandet av utopier.