SKRIV- OCH LÄSLUST. Litteraturen lever fortfarande för att vi aldrig kan veta för mycket om för många människor, för att parafrasera Harold Bloom, skriver Christoffer Andersson.
“En skilling för ett ark vett“, skriver Thomas Thorild. Litteraturen är vårt godaste patos, det som skiljer oss från djuren, hur hårt och tillintetgörande en text än må uttrycka sig. Det är skillnad på att vara god och att vara hel, för att följa ett resonemang som Bob Hansson lånat av Carl Gustav Jung. Vår dynamik synliggörs i litteraturen. Vi har så många sätt att kommunicera godhet på. Men det finns ingen absolut godhet. Det absoluta är inte mänskligt.
Inte ens litteraturen kan skildra oss fullkomliga. Goethe kallade sitt livs verk för en del av en stor bekännelse. Men den kan skildra oss mer hela och dynamiska än någon annan uttrycksform. Och det är inte poesin jag talar om. Poesi är en sofistikerad form av verbala samtal, lika fragmentariska och lika krävande på tolkning. Det är därför Karl Ove Knausgård vandrar Prousts upptrampade stigar med ett mastodontverk. Så komplexa är vi. Virginia Woolfs produktion dalade med läsningen av Proust: “vad mer finns det att skriva?” frågade hon sig. Mycket, skulle det visa sig. Vi skriver fortfarande.
Litteraturen visar att vi är törstigare på varandra än vi tror. Det verbala samtalet avslöjar så lite. GDPR, integritetspolicyer, adblockers och kommunikationskurser till galenskap! Litteraturen lever fortfarande för att vi aldrig kan veta för mycket om för många människor, för att parafrasera Harold Bloom. Inte ens Saint-Simon, Proust eller Knausgård räckte till. Vi fortsatte skriva ändå. Så törstiga var vi, och så törstiga kommer vi alltid att vara på varandra.
info@opulens.se
