CIVILISATIONSKRITIK. ”Varken civilisationer eller individer har evigt liv, och världen har det inte heller. Detta måste rimligen finnas någonstans i medvetandet även hos de värsta demagoger och deras följarskaror,” skriver Thomas Notini, som menar att vi inte får resignera.
Nittio procent av världens biomassa består av människor och domesticerade djur. De resterande tio procenten utstår en kamp för sin överlevnad, i hav och på land. Om ekosystemet i haven kollapsar – till följd av överfiske, miljögifter, nersmutsning, höjd medeltemperatur och så vidare – så innebär det slutet också för den mänskliga civilisationen och mänskligheten som sådan.
Det här är saker som jag inte alls behärskar, utan har lärt mig litet om genom att se på informativa TV-program och läsa faktabaserade tidningsartiklar. Jag kan ärligt talat inte heller förstå alla dessa ödesdigra samband, eftersom jag inte är naturvetare, men så mycket inser jag, att det handlar om omdömen och slutsatser som bygger på gedigen forskning och beprövad vetenskap.
Helt omöjligt är det dock inte att förstå, även för en ingrodd humanist, att en mänsklighet som tillsammans med sin boskap har ockuperat en så stor del av den samlade biosfären, att endast tio procent av denna återstår för övriga levande varelser, måste ta sig i akt om den vill ha en framtid att se fram emot.
Men mänskligheten har nu en gång sida sidor – bland annat lär den helige Augustinus av Hippo (354-430) ha sagt, att ”massan vill låta sig bedras”. Men det var inget som han bara hittat på. I Gamla Testamentet säger profeten Jeremia, då han låter Guds röst tala genom honom – och han syftar på folkets ledare:
”De botar skadan hos mitt folk,
men bara på ytan.
De säger: ’Allt är väl’
men allt är inte väl.”
Profeterna blev enligt traditionen alla dödade, eftersom de sade det man inte ville höra.
Bedras – och höra det man vill höra. Despoter och demagoger har i alla tider utnyttjat denna svaghet och gör det förstås även i våra dagar. Med en populistisk väv av lögner och halvlögner sveper man in sina efterföljare – och sina väljare – i en falsk känsla av både trygghet och förvissning om att man har både sanningen, rätten och den rätta kunskapen på sin sida.
Medan massan av biosfärens största ockupanter samlas kring sina demagoger, har tiden obönhörligen sin gång. Till sist talar naturen och biosfären sitt språk om det som händer så tydligt, att ingen kunskap eller makt längre förslår, bara tystnad återstår.
Varken civilisationer eller individer har evigt liv, och världen har det inte heller. Detta måste rimligen finnas någonstans i medvetandet även hos de värsta demagoger och deras följarskaror. Men civilisationer skapas av människor, och människor bär själva ansvaret för hur länge en civilisation kan hållas vid liv. Profeter blir också i vår tid tystade eller dödade.
Härmed inte sagt, att det är dags att resignera. Vi får efter bästa förstånd försöka göra som gamle Luther sade: ”Även om jag vet att världen går under imorgon, planterar jag mitt träd i kväll.”
info@opulens.se
