Var är de som kallar sig mina vänner?

Natt, ensam natt.

Djup ensamhet smakar som malört och vidbrända mandlar, eller bittra olvon. Inget man vill känna i mun, svalg och själ i den timme då vargar ylar mot månen och Aftonstjärnan, planeten Venus, tycks kallare än djupfrysta och stenhårda fiskpinnar.

Satt nyss, återigen, på bänken vid stadens äldsta bibliotek, Liberiet. Slaget rött tegel från medeltiden.  Kylig, rå vind. Viner kallt. Bottenfryst. Sade tyst för mig själv  att jag är ensam, fullkomligt ensam.  Säger det igen, till er: Ensam.

Var är de som kallar sig mina vänner? Jag tittar mig omkring. Inte i min närhet, tomt; icke vid min sida. Ingen  – notera: ingen  – svarar när jag trycker på porttelefonen, låter signalerna gå fram i deras stora våningar, studsa runt i deras välfyllda bibliotek, leta sig bort i köken, förbi den dyra och fina konsten på väggarna.

Eko av vänskaper som jag hedrar och själv sköter efter bästa förmåga och förstånd. Brygger kaffe när de kommer till mig. I svinottan och vid midnatt, när de hemsöks av sina demoner, dibbukar, och söta små svartalfer som dansar sina danser.

Var finns de, mina vänner? Inte här, inte nu – när jag behöver dem.

Jag frös i natten. Satt still, tack och lov i lä av det vackra men kalla Liberiet efter att ha skrivit alldeles för länge framför datorn, kedjad vid gälaråran – som det kunde heta förr. Ryggen värker. Kall in i ben och märg, tror att till och med håret blivit stelt av kyla.

Jag tittar på den fantastiska Domkyrkan här i den lilla staden på slätten. Majestätisk, och minst lika övergiven som jag. Grå, tyst och tom.

Försökte att tänka där jag satt, för fem-tio minuter sedan. Just där, i eftertanke och överblick, tycks jag ha min styrka. Och har, tack och lov, alltid haft. I med- och motgång lika. Det har jag lärt av mina föräldrar, min far och min mor.

Och i de konkreta handlingarna finner jag alltid styrka och en märklig form av tröst. Men ingen här i den lilla staden på slätten verkar orka bry sig. Inte om mig i alla fall. Varför, det vet jag inte. Jag begriper det inte. Kan inte förstå det, ty det är så väsensfrämmande för mig.

“De sysslar med sitt”, som min gode vän Kalle brukade säga och mumlande tända sin pipa i Gamla stan, i skydd av kalla stenhus som nästan rasade ner över oss. Han är död. Så klart. Aortan sprack, han låg ensam under flera timmar på tröskeln ut ur sitt hus nere i mörkaste Småland, dit han flyttat.  Han dog senare på sjukhuset inte långt efter att han äntligen blivit hämtad av ambulans.

Jag har då sannerligen inga som helst planer på att dö, inte nu.

En sådan här natt brukade jag och Ola Magnell prata litteratur ett par timmar. Erik Johan Stagnelius och Gunnar Ekelöf. Nu är, som bekant, även Ola Magnell död. Tomt. Tyst. Trist.

“Kom Död, kom dumma Död!” som Lars Forssell, min vän, skrev. Lars Forssell är inte heller kvar, och Kerstin Forssell gick sin väg några år efter sin man.

Den siste av de äldre, Jan Myrdal, gick även han ner till floden Styx, jag vet att han tyckte att det var hans tid nu, nittiotre år fyllda. Per Wästberg finns kvar, via mejl. I levande livet har vi aldrig ens träffats, jag har sett honom i Börshuset, när Svenska Akademien haft sitt Högtidliga Sammanträde, den tjugonde december.

Han i stel och styv frack, jag i svart kostym. Jag är ingen pingvin; tillhör inte den goda tonens pingviner. För att citera en annan herre som en gång även han satt här i den lilla staden på slätten och funderade på tider som komma, tider som gå.

Det gick inte så bra för honom under ett par decennier. Men han, Meurling, repade mod, gick ännu en gång mot rådande vind, och skrev om Erik Gustaf Geijer och den tyske filosofen Karl Marx.

Men tyst nu. Inget hörs i gränderna. Vindens vinande viskar verkligen inga vackra sånger, inte ens på Tredje våningen.  Till och med telefonen tiger. Ensam. August Strindberg skrev en bok med den titeln. Om jag minns rätt skrev han den just här i den lilla staden på slätten. Nu är det jag som är ensam.

Allt tycks mig långt långt borta, såsom i en fjärran spegel. Återigen, jag tjatar: Ensam.

Snart, mycket snart, finner jag min flock. Ty jag är ingen varg. Jag är en människa. Jag är dessutom en man. Går rak i ryggen, säkra steg. Blicken fäst på framtiden.