CORONATANKAR. “Jag har spenderat flera månader i Tanger i den inre och yttre exilen och trotsar beröringsskräcken, försöker bistå fattiga med de få slantar jag har samt delar med mig av mina medicinska kunskaper från Sverige.” Cecilia Persson befinner sig fortfarande i ett nedstängt Marocko.
Det sista jag publicerade innan jag reste till Marocko för några månaders andhämtning från Sverige, var debattartikeln ”Kurderna behöver vår hjälp” tillsammans med forskaren Farhad Jahanmahan. Den turkiske diktatorn Erdoğans invasion i Syrien spred skräck hos alla kurder men nu är det tyst om både detta barbari och alla andra omänskliga övergrepp. Det enda det talas om nu dygnet runt överallt är corona, corona, corona och återigen corona.
Det finns över 70 miljoner flyktingar i världen. Det var redan katastrofalt illa i Grekland för alla flyktingar som spärrats in där under miserabla förhållanden och nu när corona lamslagit världen, så rapporteras om tårgas mot små barn. Världen har inte bara drabbats av vanvett utan blivit direkt ond och otäck genom att förneka alla andra tusentals problem som dagligen drabbar i det lilla och stora. Cynismen har inga gränser, i en verklighet som sätter gränser och avstånd. Det är som att leva i en skräckfilm av Alfred Hitchcock.
Place Aissawa, Zaouia Issaouia 1263. Citronmelissen som jag planterat utanför templet hänger trött och kippar efter andan och gräshoppor faller döda ner på marken. Är detta apokalypsen eller den nya tiden som börjat bulta på dörren?
info@opulens.se
Vi vet, jag och Farhad, vad personlig sorg är, den sortens smärta och tomhet som inträder när människor du älskade dör, men detta är den arketypiska och kollektiva sorgens tillstånd. Mänsklighetens svek mot själva skapelsen. Det finns inga andra liknelser att använda än dystopins, i en värld där corona tagit över civilisationen och humanismens credo om det barmhärtiga och solidariska. En mänsklighet i karantän, stängda sakrala rum, hundratusentals hemlösa svälter och arresteras för att de inte ha någonstans att bo eller råd att köpa munskydd. Här i Marocko lever gatubarn under mardrömslika förhållanden bland droger och råttor och det är självfallet ingen slump att de första som dog i Sverige var somalier i trångboddhetens segregerade och rasistiska svenska samhälle. Och, som vanligt är det klass som skriker högst: stålarna! I Sverige är det precis som alltid underbetalda städerskor och vårdbiträden som får fortsätta torka snor utan vetskap om det rör sig om corona eller vanlig snuva.
Farhad och jag skriver dagliga rapporter till varann med en ökad uppgivenhet. Jag inspärrad på andra sidan jordklotet i Tanger där militär marscherar på gatorna och över tusen personer arresterats för att de inte bar munskydd. Men hur vet vi att munskyddsförbudet inte också kan vara är en skenmanöver för att även fängsla oppositionella?
I Sverige är universiteten stängda och istället för studenter in och ut genom kunskapens portar är det nu den symboliska ”distansundervisningen” som härskar. Distans. Avstånd. Beröringsskräck. Egoism. Och att organisera hjälp till ensamkommande flyktingbarn är nu ännu tyngre än tungt nog, som det var redan innan corona, corona, corona. Vi fick besked den 17 april att Migrationsverket nu fattar beslut om att utvisa 14-åriga ensamkommande barn. Viseringstvång med militär och polis vid alla gränser och nu kommer ingen flykting in och alla demokratiska lagar och regler upphävs. Corona tillhandahåller den enda existerande lagboken.
Debattlustan övergår alltmer till en klagosång och det enda vi vet är att nånting mycket otäckt sker när corona får diktera allas våra liv och verkligheter oberoende dess skillnader och likheter.
Det är belysande för det allvar, den melankoli och goda vrede, som är ramen för Peter Sloterdijks produktion, att han redan 1966 i den tyska tidningen Der Spiegel fastslog med profetisk stämma att Gud kunde bara mänskligheten rädda. Och med Sloterdijks knivskarpa formulering: ”Fienden är den människa som beslutat sig för att inte dela hela bördan av världens komplexitet med dig.” Redan i Kapernaum suckade Jesus uppgivet att ingen skulle följa hans exempel.
Om vi leker med tanken att Jesus är den grundläggande arketypen för läkaren, pharmakon, boten, lindringen, omsorgen, kärleken, så är frånvaron av detsamma kanske allas vår undergång? Om vi leker med den skräckinjagande tanken att corona är Guds straff så borde väl vår hållning vara att vilja väl, inte motsatsen? Jesus liknelser borde vara värdegrunden för vård och etik, inte byråkratiska myndigheter och korrumperade makthavare: ”Då skall han svara dem: ‘Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’” (Matt 18:6)
Jag skriver till Farhad om gröna blad som dansar som grå skuggor på den smutsiga vita kalkstensväggen och om mosaiken som är söndervittrad. Måsar flyger som i panik på den klarblå himlen och undernärda katter skriker som desperata hungriga och sjuka hjälplösa barn. Debattlustan övergår alltmer till en klagosång och det enda vi vet är att nånting mycket otäckt sker när corona får diktera allas våra liv och verkligheter oberoende dess skillnader och likheter.
Jag har spenderat flera månader i Tanger i den inre och yttre exilen och trotsar beröringsskräcken och försöker bistå fattiga med de få slantar jag har och delar med mig av mina medicinska kunskaper från Sverige. En ytterst blek och svag variant av läkaren Jesus men åtminstone tror vi fortfarande på ljusets goda vägmärken men känner oss övergivna, i en öken, inte av Gud utan av människornas själviskhet och egoistiska iskyla.
En svart epik istället för Joshua Clovers röda. Vi ville skriva den stolta röda men svarta bokstäver hamras på ett vitt ark, nästan som ett testamente över demokratiernas uppgång och fall. Platon, Sokrates, Aristoteles, Descartes, Hegel, Karl Marx, Hannah Arendt, Simone Weil och Immanuel Kant, bor inte här längre. Upplysningens ideal har brunnit upp i den vulgära kapitalismens konsumtionsdyrkan: Köp dig ett liv för pengar!
Dansen kring guldkalven och den leende diktaturens neoliberala propaganda är som Davids kamp mot jätten Goliat. Moralen finns inte ens i magen, för att travestera Bertolt Brecht. Vi befinner oss på en fjärran galax och jag tänker på Rilkes berömda och uppfordrande dikt: ”Du måste förändra ditt liv”. Vi är tvärtom fastlimmande med klibbiga libidon i den privata sfärens neuroser och kapitaliserade tänkande och kännande. Samtidens medborgare pysslar med sig själva, bakar kakor, shoppar och förstör klimatet, och bryr sig inte om att ta ansvar för vare sig nutid eller framtid. Vi befinner oss i den leende diktaturen, där egot och det falska jaget tillber mammon och sprider apokalypsens neoliberala propaganda.
Vi vänder oss till Lukasevangeliet och Jakosbrevet. Dessa bestrålade texter som visar oss att det finns andra etiska val att göra men istället stängs ljuset ute av mörkret. I Sverige har Stadsmissionen tagit sitt sedvanliga ansvar för de över 30 000 hemlösa som nu drabbats skoningslöst av den själviskhet som följer i coronas svarta spår.
I Tanger är vi en förskingrad skara sufister, den frivillige läkaren i Tangers fattigaste områden, ja flera läkare och andra enskilda, som rusar runt i panik och försöker sätta plåster på det blödande samhället. Den gode läkaren har inte ens pengar till munskydd att dela ut och hans val att dagligen stå där med den vita läkarrocken utan ett öre i lön (han har inget annat än sitt eget civilkurage och läkarplikten) är ljuset i tunneln. Vi som sträcker ut den öppna handen kanske är de sista som tror på någonting nödvändigt i diasporan: omsorgen om det gemensamma! Civilsamhällena på världskartan kommer inte kunna axla offrens skrikande behov av hjälp. De alla miljontals förnekade offren i skuggan av corona som skall bära bördan av detta humanitära svek, men vi har åtminstone hygglig samvetsfrid att vi försöker välja rätt istället för fel.
cecilia.persson@opulens.se
