TYSTNADEN. Det finns olika slags tystnad. Och det finns ett slags förlamande tystnad som är en ovälkommen följeslagare. Det är den tystnad som kan uppstå efter en tragisk händelse. Crister Enander begrundar detta och hur vi ska förhålla oss till ond bråd död.
I tystnadens kalla skugga frodas hemligheterna. Där rör de sig, ofta fullkomligt ljudlöst, liksom dolda för alla blickar in mot denna skuggrika och diffusa bakgrund där alla konturer är upplösta; de vill inte att någon bland de levandes skara ska lägga märke till deras närvaro.
Skammen är alltid skygg.
Skammen och tystnaden är tillsammans som två skrämmande tvillingar.
Tystnaden är inte sällan boning för det förnekade, det aparta och avvikande. För allt det som utmanar normer och konventioner.
Självfallet finns det högst olika sorters tystnad. Till exempel den som råder mellan gamla vänner eller ett strävsamt gift par som sitter i köket med varsin kopp kaffe idag som så de suttit så många gånger tidigare, med köksklockans dova och trygga tickande och där inga ord längre behövs som bekräftelse, en tystnad som kan vara såväl vänlig som omtänksam. Ja, rentav ömsint.
Sedan finns det även en på en och samma gång förlamande och hotfull tystnad. När tigandet blivit en del av själva existensen och ett grundläggande livsvillkor som mer eller mindre krävs för att vardagen ska förbli åtminstone hanterbar på ytan. Jag har mött en sådan tystnad, ja jag har till viss del under flera år varit en del av den. Ännu idag, efter att flera decennier har hunnit passera, är den fortfarande en högst ovälkommen följeslagare eller kanske snarare en så stark och genomträngande upplevelse att helt fri från dess kraftfält och skälvande efterdyningar blir jag nog aldrig.
På ytan var det mesta bedövande normalt; en familj lik de flesta andra familjer. Rutinerna som nästan fick drag av ritualer var desamma, vecka ut och vecka in. Allt skedde med en sorts oreflekterad automatik. Samtalen var vardagarnas vanliga byte av smått varvat med vad som åtminstone skenbart verkade större och mer angeläget. Mat skulle lagas. En stupränna läckte och måste bytas. Ett par träd blåste ner under höstens sista storm. Huset skulle städas. Bilen tankas. Och varje eftermiddag samlades alla som var hemma runt middagsbordet. Allt skulle till varje pris hylla normaliteten, stuvas in i en vedertagen mall. Samtalen rörde sig som efter inlärda och harmlösa mönster, varje replik var som förberedd och garanterat ofarlig.
Ändå fanns denna farliga stumhet där, en frånvaro det tog tid att lägga märke till och tolka. När jag väl upptäckt den syntes den sedan överallt, i gester, krävande och konstiga men korta pauser i samtal, avhuggna resonemang, påbörjade meningar som försvann in i tystnaden. Men alla var annars skickliga på att framhärda i de fixerade och begränsade roller vilka skådespelet som Den Vanliga Familjen krävde av dem.
Vad den stora tystnaden rörde sig kring var döden. Dessutom i skepnad av ett tragiskt självmord. Den äldsta dottern hade hängt sig. Hon hade valt att göra det ute i det stora redskapsskjulet som även var garage.
Här fanns tystnadens själva epicentrum.
En sen eftermiddag, då de andra har åkt iväg för att storhandla inne i stan, öppnar jag den gamla gistna och tunga trädörren. Värmen är plågsam, påträngande. Hit in i skogen når sällan några fläktande vindar. Luften dallrar och luktar av varmt hö och därinne i det stora skjulet dansar dammkornen vilt i de springor där solljuset starkt lyser igenom. En känsla av vördnad blandad med obehag sprider sig omedelbart inuti mig. Och någon form av rädsla som jag inte riktigt förstår hugger envist i nerverna.
Jag stannar genast till innanför dörren. Allt är tyst. Inte en fågel hörs. Inte ens en fluga eller en av alla sensommarens getingar gör sig påmind under tiden jag står där i det kvalmigt instängda skjulet. Ögonblicket rör vid något mycket djupt nere i själen. Smaken av död, som tränger upp i gommen och munnen, är vidrig.
Ett grovt rep kastat över en bjälke i taket. Sedan noggrant fastbundet i tystnad och total ensamhet.
Repet runt den späda halsen och nacken. En sista välriktad spark mot den lilla pallen. Ögonblicket är snabbt över och ett mycket ungt liv tar slut.
Ett gammalt omålat uthus som ännu andas desperation och depressiv svärta av svåraste slag där alla utvägar stängts, där livets eget ljus och lyckan enbart existerar som frånvaro. Ett rep. En grov träbjälke. Döden släcker ett liv. På några minuter har en mycket ung människa avslutat sin framtid och i grunden förändrat många närståendes återstående liv. Likt ringar på vattnet, ringar av förlamande förlust och självanklagelser, sprider sig händelsen. Ingenting kommer längre att förbli sig likt.
Ingenting är möjligt efter dessa fruktansvärt plågsamma minuter när syret inte längre når ut i kroppen eller upp till hjärnan.
Ingenting går längre någonsin att göra ogjort.
Kvar är tystnaden.
Tystnaden och dess följeslagare förnekelsen är nu de nya familjemedlemmarna.
Jag har inga färdiga svar på någon av alla de lika svåra som smärtsamma frågor som skapas i skuggan av ett självmord. Ändå tror jag att i längden riskerar vissa former av tystnad att bli kvävande och till ett hot mot varje möjlighet till ett mer fullödigt liv. Det går inte att hur länge som helst undvika och förtiga en ständigt närvarande smärta eller en förlust som hemsöker varje människa som levt i närheten av den döda.
I tystnaden växer lidandet. I tystnaden får plågorna enbart ökad livskraft.
Mot döden måste vi sätta ord på livet. Jag känner inte till någon annan väg framåt.
crister.enander@opulens.se
