EXIL. “Vatten är en väsentlig erfarenhet var man än är i världen men trots likheter mellan de nordiska länderna skiljer sig förhållandet till vatten.” Gunnlaúgur Magnusson är född på Island men sedan många år bosatt i Sverige. I sin essä “Tiden och vattnet” berättar han om sina upplevelser av de bägge ländernas förhållningssätt till vatten.
Reaktionen är omedelbar när startpistolens ljud ekar genom kroppen. Jag skjuter iväg mig uppåt och framåt, armarna tätt ihop nedanför mitt bröst. Jag tittar rakt fram, drar ett djupt andetag innan jag vänder huvudet ned mellan armarna och rätar ut kroppen på nedvägen. Fingrarna gör en reva i vattnet som öppnas, sväljer mig hel och omsluter mig tätt. Jag känner svalheten av vattenmolekylerna dansandes på min nyrakade kropp – en obeskrivlig känsla där hela kroppens yta känns av på en och samma gång.
En vågrörelse från höften trycker mig framåt genom vattenmassan, först mot djupet, sedan mot ytan som bryts tio meter längre fram. Jag gräver mig fram med flygande armtag till bassängens andra sida, vänder blixtsnabbt, trycker mig som en missil från väggen och tar tre simtag innan jag andas första gången efter dykningen. Tempot jämnas ut, andningen görs regelbunden till vart tredje armtag – ända till slutspurten där all kraft går till armar och ben. Slutspurtar avgör medaljplatser, poäng till laget och möjligheter till tävlingsresor.
Jag var en vattenvarelse i tonåren. Träningen upptog mer än ett dygn av min tid varje vecka, varav ungefär 16 timmar var i vattnet. Därtill kan många timmar läggas där vi i laget umgicks efter träningarna i de varma bassängerna som är så karakteristiska för isländska simhallar. Jag hade den jämna, nästan konstlade solbrännan på somrarna och det klorblonderade håret som är så vanligt bland simmare, strävt som en hästman. Vattnet, svalt i poolen och varmt i bassängerna, var mitt liv. Där var mina bästa stunder som tonåring, min tävlingsinstinkt och uthållighet smiddes där, tillika mina starkaste vänskapsrelationer. Än idag inleds vännernas sammankomster med ett besök i ett badhus och dopp i en varm bassäng. Kropparna trycker dock ifrån sig större volymer vatten än förut. Vi avslöjar på så sätt ett samband mellan Arkimedes princip, ålder och ölkonsumtion.
Skulle jag importera en sak från Island till Sverige vore det denna varma-bassängkultur.
Jag besöker gärna badhusen dagligen när jag är på Island. Numera har jag oftast både mina barn och ibland några av deras kusiner med mig. Då är besöken oftast något längre och vi vistas mest i lekområdena och de svalare bassängerna. Om jag är själv där, vilket händer på grund av både arbete och begravningar, blir det korta besök, en snabb dusch under de breda duschmunstyckena och ett dopp i ett par av de varma bassängerna tills kroppen känns avspänd och varm intill benmärgen. Lite längre dusch på utvägen. Hela ceremonin tar kanske 30 minuter men det känns som att jag laddar upp värme ända in i själen. Det handlar inte bara om värmen utan om hela upplevelsen, lukten, känslan av vattnet, rösterna från stammisarna som diskuterar och löser världsproblemen, mörheten i muskelknutor som mjuknar upp. Skulle jag importera en sak från Island till Sverige vore det denna varma-bassängkultur. Svensk badhuskultur betraktar simhallar som inomhusstränder, man dräller där i timmar, äter till och med mat vid bassängkanten. Men medan bassängerna på Island ger värme, är klimatet för hårt, vintermörkret för långt, mina tankar blir för små och samtalen för upprepande. Besöken är livsviktiga, men sen måste jag hem igen. Jag lever i evig pendel mellan längtan och ”låt mig vara”.
Eftermiddagens skuggor
anropar ångesten.
Korpen krackar vid kyrkogård.
Hemvägen är lång.
Längst när man är hemma.
Jag känner ett behov av att besöka Island, helst en gång om året. Detta hemland som jag lämnade för 19 år sedan. Jag och min hustru, då alldeles nygifta och nyexaminerade lärare skulle bara bo i Sverige några år, men vi återvände aldrig mer än som gäster. Tiden rann som vatten mellan våra fingrar och helt plötsligt hade vi bott längre i Sverige än vad vi hade minnen av på Island.
Jag saknar inte att bo där och jag vill inte bo där. Jag längtar efter att längta till att bo där, men jag längtar det inte alls. Min längtan efter att längta är ett uttryck för mitt dåliga samvete gentemot alla som bor kvar och alla som flyttat tillbaka. Vi påminns hela tiden om vårt svek genom frågor som ”ni funderar inte på att flytta hem?” och ”ska ni aldrig komma tillbaka?”
Nej. Svaret är alltid nej, men det måste bäddas in i rättfärdigande där vi räknar upp det vi saknar där och det vi har där vi bor. Arbete, ekonomi, kontakter, väder, närhet till Europa. Och nu är barnen så stora och rotfasta att det känns för sent även om det gick.
Däremot längtar jag dit, både till vår familj och till våra vänner, men jag känner också ett nästintill existentiellt behov av att ”ladda”. Laddningen kan göras på flera olika sätt. En favorit är att lägga sig i mossan ute på landet, känna doften av kråkbärsris och vildtimjan, lyssna på ljungpiparen, enkelbeckasinen och spoven och titta på den ofantligt breda himlen. En annan favorit är sitta vid en å, min favorit är Brúará (Bro-å), himmelsblå med omöjligt vackra, djupa, vitbubblande forsar som man kan stirra ned i och bli ett med tiden. Man kan ta ett dopp i en varm bassäng. Man kan dricka det iskalla isländska vattnet. Om jag gör dessa saker då och då, håller jag rötterna levande trots att jag vet att de aldrig kommer att få fäste där igen.
Vatten är viktigt. Det måste omsluta mig, och jag måste omsluta det. Jag måste erfara det, känna det, uppleva dess kraft. Vatten är en väsentlig erfarenhet var man än är i världen men trots likheter mellan de nordiska länderna skiljer sig förhållandet till vatten. Vi lever med vatten på olika sätt, på Island och här i Sverige, och skillnaderna är en central del av min erfarenhet i de två länderna jag kallar hem trots att jag inte känner mig hemma i något av dem.
En bäck
porlar raskt förbi
Den är lite sen
för ett möte
med älven.
Det första vi märkte när vi kom till vad som skulle bli vår sommarstuga var ljudet från bäcken. Den trillar nedför en liten ravin precis på andra sidan tomtgränsen och lugna och soliga aprildagar, som dagen vi blev förälskade i stället, hörs den mycket bra. De första åren försvann bäckens ljud under sommaren och den blev tyst efter mitten av juli, men efter att skogen avverkades till kalhygge uppe på kullen är det färre törstiga rötter som tar sin andel av vattnet, så nu hörs porlandet året runt.
Ravinen är en miniatyr, mer en springa. Tillräckligt brant för att kallas ravin, men ofarlig och spännande för små äventyrare och den smala grunda bäcken kan man följa långt upp in i skogen och högt upp på kullen. Där kan man leta efter grodor, hoppa över ”helvetesgap” och segla barkbåtar medan de vuxna lusläser skogens botten efter svampar. Bäcken rinner förbi vår lilla sommarstuga så vi kallar den Lækjarkot (Bäckstugan), en liten referens till vår gamla hemstad. Ett av flera sätt med vilka vi knyter ihop våra två hemländer i vardagen.
Lite längre fram hamnar bäcken i ett åkersdike som samlar fler små bäckar som sakteligen växer till en å som längre fram förenas med Eskilstunaån – grunden till mänsklig bebyggelse här redan på stenåldern och till Fristadens stolta förflutna som industristad från 1500-talet. Längst nere i ravinen nedanför vår stuga finns murrester på varsin sida bäcken och enligt en av stuggrannarna fanns en kvarn där för mycket länge sedan. Tidigare var kvarnstenen synlig men den har gått förlorad nu. Bönderna dammade bäcken högt uppe i skogen och släppte sedan ned vattnet när det var tillräckligt för att mala ett par säckar säde. Kvarnen och dammen är i princip glömda och nu finns inget som påminner om dem förutom murrester som snart kommer vara helt överväxta.
Bäcken tillhör tydligen människorna och bävrar gör bäst i att hitta något annat ställe för sin damm.
I Mestaskogen, nära vårt hus, rinner det en något större bäck än den på landet. Den rinner från Borsöknasjön, där vi brukar kvällsbada, och förenas med åkersdiken som leder längs Västerleden till Eskilstunaån och sedan Mälaren. Västerleden var förr i tiden en bred å och det finns många lämningar som tyder på att den länge var en viktig farled. Det är den fortfarande, men nu seglar där mullrande plåtburkar på en asfaltså, frustrerade över mopedbilar som saktar ned trafikens hastighet.
Mestaskogens bäck har också dammats upp under många år, inte av människor utan av bävrar som har byggt en imponerande damm och ett rejält bo vid den. Nu byggs dock ett nytt bostadsområde i utkanten av Mestaskogen och häromdagen såg jag en grävskopa stå vid bäverboet sönderraserat. Bäcken tillhör tydligen människorna och bävrar gör bäst i att hitta något annat ställe för sin damm. Och om några år kommer endast de gamla skyltarna där det står Bäverstigen vittna om den gamla bortglömda bäverdammen.
Att sitta på altanen vid stugan, äta min frukost och dricka morgonkaffet, lyssna på bäcken, brisen i björkarna och på fåglarna (göken om man har tur) är mitt lyckoställe här i Sverige – dit tar jag tankarna när livet är tungt. Där söker jag respit från mig själv och där kan jag också ladda. Jag njuter nästan av myggbetten på kvällarna när jag står ute och diskar med sjövattnet. Med några droppar blod återgäldar jag en del av min skuld till skogen för alla svampar och blåbär; ju fler myggor som biter mig, desto mer mat för alla fladdermöss, tornseglare och grodor. Jag blir på så sätt bokstavligen en del av livriket på min favoritplats i Sverige. Men jag får vara försiktig för tanken blir lätt svindlande. Jag är en tillfällig gäst här. Vattnet som rinner i bäckarna, bäckar som varit föremål för människors arbete och tankar i hundratals år, är på en och samma gång en påminnelse om att “leva i nuet” och om hur livet pågår i evigheters evighet bortom alla enskilda människors (och bävrars) tankar och planer i nuet.
Att sitta en stund
vid en svallande å
och stirra ned
i det vitforsande blå,
medan evigheten störtar förbi
Det är något magiskt med vatten i naturen. Jag hade en stor bäck bakom mitt hus i
barndomen, och den bäcken växte också till en å längre ned i den lilla hamnstaden. Vid
bäcken ägnade jag ofantligt mycket tid – fiskade, vadade, hoppade på isen och gick ibland upp på fjället ovanför bostadsområdet för att fiska i sjön Urriðavatn (sv: Öringssjön) där bäcken hade sitt ursprung. Om sjön var isolerad när jag var liten, är den nu flankerad av en golfbana på den ena sidan och ett bostadsområde på den andra, vilket är talande också för hur snabbt det isländska samhället växt under åren jag varit borta. Så mycket kan ske på några få år.
Alla vi som flugit till Island för att se glaciärerna har genom det bidragit deras död.
Vattnet är klart i de flesta vattendrag på Island, det vill säga om de inte rinner från
glaciärerna, gråbruna av den gyttja glaciärerna tränger fram med sina rörelser. Glaciärer är fascinerande, vackra och farliga där de står i all sin mäktiga tyngd och gömmer dolda världar av berg, raviner och vulkaner under sin gigantiska vattenmassa. Om något är en metafor för tid är det glaciärerna och deras åar. De har funnits där i 10.000 år, oöverstigliga kvarlevor av istiden. Till synes står de stilla, en oerhörd anhopning fruset vatten som överlevt generationernas generationer. I verkligheten rör de sig fram och tillbaka hela tiden, nu mest tillbaka på grund av människans kortsiktiga klimatignorans. Alla vi som flugit till Island för att se glaciärerna har genom det bidragit deras död. Den lilla glaciären Ok är till exempel nu för evigt borta. Ok är död! Länge leve Ok! Även de mest storslagna monumenten om tiden
själv smälter bort i människans varma händer.
I vissa isländska sjöar är vattnet så klart så att man kan se flera meter genom vattnet till botten. Att stå vid en sådan sjö en dagsljus sommarnatt och lyssna på islommens vemodiga läte ger mig en känsla av en relation till världsalltet genom dess resonans med vemodets strängar i mitt bröst.
Att stanna till och ta en klunk från en klar å eller bäck var en naturlig del av min
barndom. Till exempel rann ursprunget till vattentäkten i min forna hemstad, Kaldá (Kallå) genom KFUMs sommarkollo mitt i ett gigantiskt lavafält strax utanför stan. Där sprang vi runt i krigslekar på somrarna, byggde fort, bytte guld (slipad sandsten) mot fångar och slängde oss ned på magen och sög i oss vatten ur ån när vi blev törstiga mellan gudstjänster och måltider.
Detta är en krass skillnad mot livet i södra delarna av Sverige, där åarna är gröna och
sjöarna varierar mellan grönt och rödbrunt. Å andra sidan går det att svalka sig i dessa
vattenmassor en icke oansenlig andel av året, till skillnad från de iskalla sjöarna och åarna på Island. Det finns en liten sjö nära stugan där vi badar varma sommardagar, lånar grannens roddbåt, tar vatten ifrån för diskandet och på vars spegelsläta yta man kan stirra under lugna kvällar. Det är så man bygger minnen. Jag har endast en enda gång simmat i en sjö på Island, då iklädd våtdräkt, men däremot har jag simmat i en underjordisk och glasklar varmvattenkälla, dold i en spricka och som hålls hemlig för utsocknes.
Det bästa med livet i Sverige är kvällsdopp i sjöar och åar varma sommardagar. Barnens badbehov överträffas endast av deras glassbegär, så en uppsättning badkläder och handdukar i bilen för att kunna ta ett dopp på dagsutflykter är en nödvändighet. Sjöarna må vara brunaktiga och åarna slingrar sig gröna förbi, men mina varmaste minnen härifrån är av språng med döttrarnas händer i mina från bryggkanter, där vi landar i det friska vattnet och jag trycker upp deras små kroppar mot vattenytan samtidigt som jag själv sjunker. Det är en samling minnen om avslappnande anknytning, roliga, härliga och underbara.
Jag lärde mig simma i simhallar. Mina döttrar har lärt sig simma i naturligt formade miljöer, precis som sin gammelfarfar
På Island håller vi oss till simhallarna, med de varma bassängerna runt den stora poolen. Kostnaden är så låg att vi ibland går dit två gånger om dagen. Men simhallarna är ju förhållandevis nya, och medan simkunnighet var länge bristfällig på Island, fanns det länge människor som försökte lära unga denna livsnödvändiga konst, i de miljöer som erbjöds.
Min farfar fick till exempel lära sig simma i lugn, grund, solvärmd pöl i en glaciärå,
nära sitt hem. Hans far, min farfarsfar, hade lärt min då nioårige farfar simtagen på en stol i köket. Han klarade sig så bra i simskolan och fick sånt beröm att han blev en simmare hela livet ut. Fram till pensionen stod han vid simhallsdörren när den öppnade, både lördag och söndag, och när han blev pensionär simmade han en kilometer varje morgon tills han blev närmare 90 år. Hans uppmuntran och exempel och flitiga besök i simhallen med mig som barn lade nog grunden till att jag började simträna. Men på sätt och vis har mina barn upprepat farfars erfarenhet mer än min då de har lärt sig simma i sjöar och åar. Jag lärde mig simma i simhallar. Mina döttrar har lärt sig simma i naturligt formade miljöer, precis som sin gammelfarfar. Tiden kröker sig och erfarenheterna flödar genom oss om och om igen.
Gråregnig himmel spräcks
och solens stavar sträcks
mot havets oändliga yta.
Hem hämtas själar från djupet.
Åskkören var hes.
Jag ser ut genom balkongdörren och lyssnar på regnet. Det har regnat hela denna majsöndag, tydligen åskade det när jag sprang, men jag missade det på grunda av hörlurarna. Det är två anledningar till att jag lyssnar på regnet, det är ett lugnande bekant ljud, och sen hoppas jag på mer åska. Jag blir fortfarande barnsligt förtjust när det åskar, de enda gångerna jag upplevde det i min ungdom var utomlands. Jag älskar blixten och njuter av mullret. Vår långa balkong ger utmärkt utsikt så det går att ta in naturens storhet i säkerhet.
Att sakna regnet var något jag aldrig inbillade mig skulle ske efter alla regniga somrar i
min ungdom, men de kalla svenska vintrarna när det ibland regnar ytterst sparsamt mellan december och mars kan jag känna en ihärdig saknad som drar inuti bröstet. Då löser vårens åskväder upp frustrationen. Jag minns en riktigt torr, varm vår när åskan hängde i luften, mullrade och blixtrade men inte en droppe föll, hur hela existensen viskade varmt: ”men regna då”.
Regnet på Island är ständigt, torkan är sällsynt, det är inte bristen på regn som gör
människor frustrerade där, det är överflödet. I städerna vid kusten där de blåser mycket faller det oftast sidledes. Regnet blåser in från havet, regnet är havet som blåser in. De få minnen jag har av lugnt regn är från resor till olika sommarstugor in mot landet som mina föräldrar hyrt över en helg eller vecka. Eller regndroppar på ryggen på simträningar i utomhusbassänger. I ungdomen arbetade jag flera somrar i kommunalt trädgårdsarbete, ett bra trick var att paxa en buskig rabatt – ”jag kan rensa ogräset där” – och sedan slumra till i skydd från arbetsledaren med ljudet av regn droppandes först på löv och grenar och sedan på galonkläderna. Man vaknade till när det var dags att vända kassetten, musiken blandades ihop med regnljudet i hörlurarna vars svamp sög i sig fukten inuti luvan.
Regnet strömmar sällan rakt ned där som det kan göra här, när det är nästintill som om någon häller ur en gigantisk hink. Visst, ibland hinner inte brunnarna med där heller, men då är det också en pågående storm vilket gör att regnet återigen kommer sidledes. Man känner igen turisterna då, det är de som försöker går runt med paraply i ett patetiskt försök att skydda sig från det inblåsande havet.
Det finns få saker som jag saknar lika mycket som att se ut över horisonten.
Havet och regnet. Ett slags gudomlig kraft som är allestädes närvarande på Island,
särskilt i hamnstäderna. Man ser det, hör det, känner det, luktar och smakar det. Man hadealltid några klasskamrater vars familjemedlemmar var till sjöss. Lukten från fångsten och från smältfabrikerna genomdränkte staden någon gång i veckan, och oväder väckte oro i hela befolkningens bröst.
Det finns få saker som jag saknar lika mycket som att se ut över horisonten, en rak linje där himmel och hav möts, vetandes att ingenting finns bortom det på tusentals kilometers avstånd. Många bondgårdar på Island har hetat Heimsendi (Världens ände), och om man tar sig tid och tittar mot horisonten inser man varför det namnet valdes. Som rockbandet Botnleðja från min hemstad sjöng: „Við búum á barmi hins óbyggilega heims“ (sv: vi bor på den beboliga världens kant). Horisonten där är evig och i jämförelse verkar den svenska horisonten, särskilt på östkusten, på låtsas. Finland kanske inte syns, men det är liksom där – precis bortom det synliga. På Island verkar himmel och hav mötas på riktigt vid den eviga horisonten. Himlen suger upp havet där för att släppa loss det över människor och glaciärer.
Havet upptar ofta mina tankar, och jag kan förlora mig själv i att se på det, oavsett om
det är lugnt eller argt, men jag gillar inte att bada i havet, här eller där. En av mina simvänner på Island blev havssimmare och simmade dagligen i Atlanten. Han har tvingat mig att testa några gånger. Det är såklart alldeles för kallt, men jag verkar inte kunna bli tillfreds med havsbad vart jag än är i världen. Det är smutsigt och slemmigt och fullt med odjur. Här känns det skitigt, på Island för kallt och vid medelhavet kan jag knappt bada mina fötter, tankarna söker sig till alla människor som förlorat sina liv där på flykt.
Havets livgivande dödlighet är evigt närvarande på en ö, hur många musiktexter handlar inte om det? Sjömän som givit sina liv, ibland till och med nära land. Min farbror dog i en räddningsaktion när en båt förliste strax utanför Västmannaöarna där han var läkare när jag var två år. Han och två andra försvann i havet som aldrig lämnade tillbaka deras kroppar. Det är ett ärr i släkten som sträckt sig in i hjärtat också på oss som inte minns händelsen eller honom. Det kanske är därför som havet är förknippat med döden i mina tankar.
Havet är för stort. Det är vackert att se på, även när det är skrämmande, argt, mörkt och stort. Men det är för evigt. Det är det största som finns, glaciärer är minimala i jämförelse. Havet är större än tiden och det håller isär mina hemländer, trycker sig emellan dem och håller dem från varandra. Havet gör resor långa och människor försumbara.
Och oavsett hur väl jag mår på min favoritplats i världen, där bäcken porlar förbi, så
måste jag hem och ladda. Det får inte gå för lång tid. Jag måste ta ett dopp i värmen och dricka av Kallåns vatten. Jag måste se en riktig horisont och känna doften av de arktiska örterna. Jag måste höra islommens vemod eka över en isklar sjö.
Jag måste resa över oändligheten
och se på en vit fors
i en himmelsblå å
medan evigheten störtar förbi.
info@opulens.se
