Tiden och böckerna

LÄSNING. Är det bara äldre damer och herrar som läser böcker? Anders Björnsson reflekterar över tidsandan, tidens gång och bokens betydelse.

Är bokläsandet numera ett ålderstecken? Det kan förefalla så. Man ser framför sig en äldre dam eller herre i en bekväm fåtölj. Kvällning, en gatlykta lyser upp genom fönstret. Det står en kanna te på bordet, ur pipen kommer ånga. I knäet en uppslagen bok. Nej, inga unga sitter så. De jäktar, de messar. (Skriva böcker vill de nog.) Men ärligt talat: hur ofta ser jag mig själv i den positionen? Tiden är åldrad, så tycks det mig.

I yngre år var allt annorlunda. Jag gick aldrig någonstans utan en bok i handen, på kroppen, i väskan. På en teater, i en biografsalong stal jag mig till några boksidor innan föreställningen började. Gick jag ensam på lunch, lade jag en bok vid sidan om tallriken, klottrade, kladdade. Och inte en tunnelbanefärd, inte ett toalettbesök utan läsning. Men herregud, ”i yngre år”: då hade man ju all tid i världen att skaffa sig kunskaper, varför hasta, hetsa?

Det är någonting som inte stämmer. Min viktigaste bok idag är inte den tryckta utan den oskrivna, svarta anteckningsboken i mollskinn, utan ränder. Den är till för infallen som gärna förflyktigas, om jag inte saktar farten och dröjer när de infinner sig. Det jag kastar ned liknar inte marginalanteckningen i blyerts, jag präntar med en reservoarpenna som jag fyller med mörkbrunt japanskt bläck. Det får jag inte slösa med, när jag är på resande fot till exempel. Det ger ett ålderdomligt intryck redan vid nedskrivandet, bläcket alltså.

Jag tillhör förstås paperbackgenerationen, som nog får anses vara en förlorad generation. Jag vet knappt längre hur en nutida pocketbok ser ut. Det luktar inte om dem, som jag tycker att det ska göra om en god bok, och de jag lagt mig till med i sen tid har redan börjat smula sönder. (Gnäll, gnäll.) Och sedan kom de där kartonnagen. (Dito.) Som dög inte ens till klösbrädor åt katterna. Nu går jag allt oftare efter utsidan: originella bindningar, doften av lim och damm, ett tumavtryck, en vinfläck. Men det tar som regel tid, innan jag sätter mig ned och börjar läsa i den där fåtöljen. Banden får ligga till sig. Man klistrar in sitt exlibris. Man har sin mollskinnsbok.

Det är länge än, tänker jag. Och det är magi.

Själva föremålet, artefakten, kan faktiskt sätta igång något – oväntat.

Hovbokbindaren Nils Linde i Göteborg blev en vän för en tid sedan. Han gick visserligen bort redan 1962, men hans specialdesignade pärmar talar till en på ett sätt som den goda pocketen en gång gjorde – den som höll för långa transporter och inte blev kantstött om man tappade den i golvet. Jag skaffade två volymer av Lindes hand på Röde Orm, Husargatan i Haga. Först var det en självbiografisk roman av Jan Fridegård, sedan en berättelse i litterär blandteknik av Eyvind Johnson, båda från femtiotalets början. I inget fall någon stor litteratur, men själva anblicken gav en känsla av att befinna sig i rätt tid. Ordmassorna mindre viktiga.

Några sidor åt gången. Däremellan: en hundpromenad, matlagning, en provtagning, ett anförande som behöver förberedas, en stund vid flygeln.

Sällsynta gånger kan det bli köp av en bok som man har gått miste om, genom ett lån eller en brand. William Heinesens Det goda hoppet, exemplaret jag fann på Alfaantikvariatet, från början häftat, sedan uppskuret, har bundits av Lars Wahlström 1981, sexton år efter det att romanen utkom i svensk översättning. Växtslingor i papper klistrat på rött klot, ryggens titel och författarnamn i skinn och guld. Som någonting omhuldat och verkligt dyrbart.

Året då min dotter föddes, tänker jag. Det är historien om en revolt. Och den borde gå i arv, jag syftar på både historien och revolten.

Alltså sitter man i morgonväkten och skapar sin egen värld av förbindelser. Jo, det ryker om teet. Försommarsolen är skarp. Den bestrålar Heinesen. Man känner sig rentav ålderdomlig, ändå inte passé.