Thoreau har landat

ESSÄ. Det han ägnar sig åt kan ur vanlig samhällssynpunkt ses som dåraktigt. Men de verkliga dårarna är rikedomsförbrytarna. Gunnar Lundin har läst Henry David Thoreaus nyöversatta dagboksanteckningar. 

Dagboksanteckningar av Henry David Thoreau
Översättning: Peter Handberg
Natur & Kultur 2017

Det är inte att förundra sig över att Thoreaus kritik mot en kom­mersialiserad och pladdrig urbanitet blivit vassare med åren. Han är lika litet en frälsare eller omvändelsefilosof som en gång Wittgenstein, men vi som behöver omvändas är flera.

David Henry Thoreau föddes den 12 juli 1817 i Concord, en liten stad New England. Hans far var tillverkare av blyertspennor. Morfadern ledde ett omtalat studentuppror mot de engelska kolonisatörerna. Thoreau studerade vid Harvard utan att ta någon examen och var sedan periodvis lärare, en tid i en experiment­skola som han och brodern John startade. John dog av stelkramp efter att ha skurit sig med en rakkniv. Nu möter Thoreau Emerson, förgrunds­gestalt för transcendentalismen. ”Skriver du dagbok?” frågar Emerson och initierar ett dagboksskrivande som fortgår ända till dess Thoreau dör i lungsot 1862, endast 44 år gammal.

Transcendentalisterna hade två dominerande inslag. Det ena var att skapa en genuint amerikansk litteratur och filosofi. Det andra har att göra med rörelsens namn. Transcendera betyder överskrida; naturens föremål och företeelser ägde en andlig dimension. Naturlagarna korresponderade med andliga lagar. Lagen, som Emerson talar om i vad som skulle bli urkunden Naturen (1993 i svensk tolkning av Mikael Nydahl), tilldelade varje individ ett kvantum möjligheter att förverkliga. Hos Emerson är compensation ett viktigt begrepp. Det vi misslyckas med på ett område tar vi igen på ett annat. Här gällde den klassiska devisen “känn dig själv”. Den oberoende och mot makten kritiska människan var idealet. Tysk romantik stålades och gjordes elastisk i mötet med amerikansk nybyggaranda.

1845 flyttar Thoreau till en jordlott vid sjön Walden. Där bygger han egenhändigt en stuga med en yta på fem gånger tre meter och lever vildmarksliv. ”I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life…” På stigarna och i barken på trädstam­marna finns pilspetsar från indianernas pilbågar. Vistelsen skildras i Skogsliv vid Walden, en klassiker som översatts av Frans G. Bengtsson och nu även finns i nytolkning av Peter Handberg, som också gett ut en introduktion, Jag ville leva djupare. Efter drygt två år lämnar han Walden för att bo hos Lidian Emerson medan maken är i Europa. Den senare delen av sitt liv bor han i övervåningen på föräldrarnas hus.

För Thoreau stod indianerna närmare naturen och naturen represente­rade det vilda. Emerson och han läste inte bara europeisk litteratur utan även de klassiska indiska och persiska verken. Allt detta återkommer i tolkningen av natur och människor. Men medan Emerson stod med ena foten i den klassiska europeiska traditionen, stod hans yngre vän och lärjunge med båda fötterna på amerikansk jord. Thoreau använder gärna indianska namn på sjöar och berg. Han gör en utflykt i kanot med en indian som vägvisare. Om man jämför Emersons Dagbok med Thoreaus Dagbok­san­teckningar (i utmärkt översättning av Peter Handberg) ser man att Emerson haltar.

Den livssyn som är ledande i dagboken har han sammanfattat: ”En människa tar bara emot det hon är redo att ta emot, antingen det är intellektuellt, fysiskt eller moraliskt.” Hon ”spårar sig fram genom livet … Hennes observationer formar en kedja. Det fenomen eller faktum som inte på något sätt kan förenas med resten av vad hon observerat, observerar hon inte … Så småningom kan vi vara redo att ta emot det vi inte kan ta emot nu.”

Det är människan och hennes respektfulla och lyhörda kommuni­kation med Naturens föremål som står i centrum. Linné är den store mästaren. I hans anda gör Thoreau detaljskarpa observationer med anteck­nings­bok och penna. Dagen efter skriver han rent i dagboken; han får då, som en av tjusningarna med dagboksskrivande, uppleva samma händelse två gånger, ett privilegium som både Saarikoski och Lars Norén vittnat om. Observationerna lär Thoreau balansen mellan obe­roende och gemenskap. Förhållandet till naturen bestäms av en humanitet och steget från vandringen på en mossdoftande stig till det politiska ställningstagandet är kort som en tumnagel. Då USA inleder ett kolonialt krig mot Mexiko vägrar han betala skatt och sätts i fängelse. Händelsen ledde till traktaten On Civil Disobedience. Emerson kommer på besök i fängelset, frågar ”Varför är du här?” och får svaret ”Varför är du inte här?”

Och vad betyder ”humanitet”? Det finns ett förhållande mellan poesi och vetenskap som motsvarar förhållandet mellan en målning och ett fotografi. Thoreau ser från mänsklig synpunkt (”humanitet”) en natur som vi är en distinkt del av. Om man beskriver hur man varseblir och värderar en planta har ett nytt faktum tillförts världen. Vad vet veten­skaps­mannen om naturen jämfört med en bildkonstnär eller en poet? Jämför ett fotografi av en bambuskog med en kinesisk mästares målning. Jämför ett fotografi av sparvar som lyfter från en buske med en målning. Respekten för djur och växter. Kraften som finns i sympati. På en vandring utanför Concord får han syn på en våtmark med vatten­liljor. Deras doft har ”en moralisk kvalitet”. Gör, uppmanar han sig själv, så att dina handlingar får en sådan doft. Och en annan gång, om våren, då han ser videns ludet borstiga knoppar som finns redo när snön fortfarande ligger kvar på marken: ”Måtte jag ständigt vara vid lika gott mod som viden … Videkraft! Hur snabbt den kommer över sina skador!”

Det han ägnar sig åt kan ur vanlig samhällssynpunkt ses som dåraktigt. Men de verkliga dårarna är, som Peter Handberg i efterordet citerar Ulf I. Eriksson, ”rikedomsförbrytarna”. I en marknadsmässig orgie som utgår från avancerad teknologi ruggar vi inte fjädrar som fåglarna eller ormskinn som ormarna utan kemika­lier och fabricerade ting. Våra hypermoderna lägenheter skyddar oss mot naturen och förenar oss med tv-rutan eller dataskär­men. Förut bodde människor i hyddor eller kojor eller tält sub divo, under himlen. Djur bygger sinnrika bon – bävern, svalan – och de är natur, inte fabrikat. Träd skräpar inte ner. Bladen förmultnar och blir till ny jord. De lever på fotosyntes och vad rötterna suger upp ur marken. Ett träd har inte dålig andedräkt. Ett äppelträds livsfilosofi finns uttryckt i blommen om våren lika mycket som i fallfrukten om hösten. Naturens oskuld finns lika mycket i ett lejon som i en backsvala eller en fisk.

Poesi är något centralt för Thoreau. Den finns i minnet av barnets eller den unga människans blick. Häpenhet, fantasi, kärlek, vördnad. Utvecklingen från ung till vuxen innebär ett omärkligt steg från poesi till prosa. Under en paus på en vandring sätter sig Thoreau på en sten, drömmande. ”Jag tänkte på de sommarstunder då tiden är färgad av evigheten … minnet av vår ungdom.” Jag minns en sommardag på havsstranden. Molnen på himlen, högt däruppe, blev då de tillfälligt skymde solen till personliga fiender. Barnets öga en sanning – ett ogrumlat ursprung. Goethe ansåg det fel att använda optiska instrument. Ögat är tillräckligt. Vad finns kvar av naturen i Fox News mer än namnet?

Naturen står inte i motsättning till civilisationen. Den visdomen finns i taoismen och i många äldre kulturer. Vi säger: ”Jag ska sova på saken.” I naturen, på promenad, kan vi så att säga vakna sova på saken. Återfå våra ändamål bland det som bara finns med sina blygsamma, lagbundna ändamål. Det som växer och blommar. Fågeln, stilla på en gren, burrar upp fjädrarna i kylan.
Blommornas fägring ska locka insekter och fåglar. Varför uppfattar vi den som skön? Den följer sin lag. Och vi – en fjärran släkting vars kropp också följer sin lag. I naturen trängs vi inte i systembolagskön eller i kön till biljettkassan. Tåget är försenat utan att det bekymrar oss mer än humlan vars tyngd får blomman att gunga; och när humlan försvinner reser sig blomman med bevarad värdighet.

Och Thoreau idylliserar inte. Naturen är även en kamp på liv och död. Varför vitaliseras vi mitt i en tjutande storm? För Thoreau får vi då som när fienden blåser i hornen vara med om hur våra domnade livsandar vaknar och ”jagar det triviala i vårt vackert-väderliv på flykten.” Vi fick erfara det häromåret, då stormen gick, och trädens grenar och byggarbetsplatsens verktyg kom vinande genom luften. Det påminner om den blandning av skräck och djupt lugn man kan känna under ett åskväder i augusti. Elden, vattnet, luften, jorden.
Thoreaus favoritfågel är fläckskogtrasten. ”Varje gång människan hör den är hon ung och det är vår i Naturen. Var gång hon hör den är det en ny värld och ett fritt land …” Det är ”tidiga morgontimmar och det ligger dagg på gräset och dagen är för alltid är oprövad”.

Thoreau stimulerar läsarens reflektioner. (Hans stolthet är för övrigt, som Emersons, att inte ha några dogmatiska lärjungar.) När jag ser fotografier från en vandring i de sydamerikanska bergen, med enastående utsikter, förhöjs min hemkänsla – fjällen i Paraguay och gatorna, träden, fåglarna i Solna finns på samma planet. Det förhöjer närvaron.

Träd har en tillväxt på våren och en på hösten. På samma sätt med människor. Men en del kommer inte över besvikelsen då ungdomens drömmar och förhoppningar inte infriades – andra återhämtar sig och växer lika kraftigt på hösten som på våren. I en viss ålder har vårt liv formats, ”tagit mandom”; detta är vi, det är ett faktum. Vi har relationer av tillgivenhet och lojalitet. Olikheter kan hanteras genom en uppriktig ambivalens. Vi kan förhålla oss elastiska till det som hittills blivit vårt liv.

Upprepningen, årstiderna, dygnet, rutinerna – allt sådant är sig likt. Det är bara vi själva som kan förändras – bli en annan, ändå densamma, som vi var. Behövs nya vänner? Behövs nya prylar? ”Besvära dig inte med att skaffa nytt hela tiden … Vänd på det gamla; återvänd till det. Saker och ting förändras inte; vi förändras …” Den hårde och obändige Thoreau, så framställs han av Emerson i gravtalet, är också en optimist.