ESSÄ. Det torde vara omöjligt att inte ha en uppfattning om universum. Ett universum som visserligen inte är synligt om dagen men som likväl finns där. Om natten påminns vi dock om dess oerhördhet genom den förunderligt lysande månen och de till antalet oräkneliga tindrande stjärnorna. Och det är just om natten som universum bjuder in oss att kontemplera över det som finns långt där ute. På det som vi inte riktigt kan föreställa oss. På det som kan få oss att känna oss egendomligt ensamma.
Om människan inte kunde se längre än till himlen och om hon därtill inte kunde föreställa sig något bakom den, skulle förmodligen ensamheten upplevas på ett annorlunda sätt. Den skulle vara mer hanterbar. Inte något ogripbart. Man skulle kunna relatera till den på ett närmast förtroligt sätt. Och den skulle inte pocka på uppmärksamhet. Men så är inte världen beskaffad. Världen är som den är. Det vill säga att när man upptäcker att det finns ett ofattbart mörker ovanför himlen, förstår man att människan är oändligt liten – för att inte säga försumlig.
År 1608 byggde den holländske linsmakaren Hans Lippershey det första teleskopet. Ordet teleskop kommer från grekiskans teleskopos och betyder fjärrseende. Med det kunde man nu se längre. Och det var just med teleskopet som den italienske vetenskapsmannen Galileo Galilei år 1609 skulle bekräfta Nicolaous Copernicus teori från 1543 om den heliocentriska världsbilden. Människans fåfänga och teologiskt spekulativa idé om att jorden var mittpunkten i universum krackelerade.
Genom teleskopet blev månens kratrar och ”hav” tydliga och planeterna i vårt solsystem framträdde alltmer distinkt. Teleskopet förlöste kunskap; det blev världsalltets budbärare. Man började ge namn åt allt det nya – dekorera universum med ord och därmed förläna det mening. Något höll på att förändras; ett ständigt överskridande pågick. Man stod på tröskeln till ett nytt kapitel i människans vetande. Universum var inte längre ett oåtkomligt ”terra ignota”. Människan – idog och envis i sitt utforskande – började få utdelning för sina kosmologiska ansträngningar. Åtskilligt skulle med århundradena förändras. Och så är det fortfarande; mer och mer av det som är okänt blir blottlagt. De osynliga blir synligt. Men mycket – oändligt mycket – är fortfarande okänt för teleskopets vidunderliga öga. Sant är dock att teleskopet uppenbarade en evighet.
Människan har alltid fascinerats av det okända. Av allt det man finner i detta okända. Med de nya upptäckterna började konstnärer, författare, musiker och andra kreativa själar att förhålla sig till det som fanns där ute. Man fick inspiration att ge form och språk åt det okända; besvärja det med ord och bilder. Jules Vernes Från jorden till månen och Gustav Holsts Planeterna är exempel på hur detta skapande tog sig uttryck. För att inte nämna filmer som 2001: A Space Odyssey, Månbas Alfa och Star Wars. Universum med dess makalösa kosmiska väv av himlakroppar blev för genren science fiction en skattkammare. Som kuriosa kan nämnas att August Strindberg ägnade sig åt – som han kallade det – celestografi; att om natten med hjälp av plåtar fotografera himlen med dess stjärnor, dock utan kamera eller lins – plåtarna exponerades direkt av natthimlen. Strindberg var väl bekant med teleskopet men misstrodde det då varje bild av en himlakropp var någonting annat, nämligen en bild av tubens lins. Eller vilken lins som helst. Han ville veta ”huru världen såg ut för sig utan medhjälp af mitt bristfälliga öga”.
Alla ville förstå universum, likt de filosofer och teologer som under århundradena försökt förstå genom att sätta ord på varat och Gud. Det handlade om att begripliggöra – att göra universum bekant; icke främmande; ja, rent av att göra sig hemmastadd i universums oerhördhet. Man kan därjämte framkasta tanken att ytterst handlar det om att få en känsla av att man har kontroll över det gränslösa – tillblivelsens och förgängelsens rum – som omger oss. Eller mer dramatiskt uttryckt: Bli dess herre.
I samband med att vi upptäcker mer och mer av ”vårt” universum finns det emellertid något som man ibland glömmer bort att tala om. Och det är den existentiella ensamheten; den som framkallar ångest. Om den finns mycket skrivet. Den skiljer sig från den vanliga ensamheten och kanhända är det ur den som alla andra ensamheter är framsprungna.
Den existentiella ensamheten är ett av människans livsvillkor. Det är en så fundamental ensamhet att mer eller mindre alla har fått uppleva den. Och det är den ensamhet som man kan bli påminda om när man ser genom teleskopet med alla dess speglar och knivskarpa linser.
Det är nog inte helt fel att säga att ju längre man kan skåda ut i universum, desto mer skrämmande bli det. Man börjar förstå att vi människor på jorden är omslutna av ett kolossalt mörker som vi förmodligen aldrig fullt ut kommer att greppa med tanken. Det vi ser är inte bara solar, kosmiska moln och strålningen – det visuella ekot – från ett antediluvianskt Big Bang, utan även att vi är ensamma eller långt bort från annat liv. Om det ens finns något annat liv i det kalla och måhända livlösa och likgiltiga universumet. Allt blir sedan svindlande när vi närmar oss frågor som rör meningen med våra liv på planeten jorden.
Vad är meningen med vår existens? Vilka är vi i denna oändlighet? Vad går allting ut på? Hur vi än svarar på dessa frågor återstår faktumet att vi är ensamma. Karin Johannisson skriver i boken Kroppens tunna skal följande:
“Den gamla världens kropp är släkt med kosmos. Den nya världens kropp är autonom men ensam.”
Att människan är ensam betyder att hon inte har någon annan än sig själv att ty sig till. Att hon är tusen och åter tusen gånger ensammare än en Robinson Cruise på en ö i oceanen. Sandkornen på öns stränder skulle kunna räknas, men inte antalet stjärnor i världsalltet då vi ständigt i en rasande fart upptäcker nya lysande himlakroppar; det tycks aldrig slut. Och ingen Fredag syns till. Inte ens miljontals ljusår från oss. Vi är ensamma, åtminstone än så länge. Eller för alltid. En ofrivillig ensamhet. En ensamhet vi inte valde. Utkastad i varat är människan, för att tala med den tyske filosofen Martin Heidegger.
Så hur ska man förhålla sig till denna ensamhet, detta existentiella hot? Det mest paradoxala – och rent av helande – är att denna existentiella ensamhet får oss att tala om mening. Det kan vara en tröst om någon. För vad finns det för mening att finna i ensamheten? Finns det någon? Den tycks i alla fall tvinga oss att fylla ut vår existens med just mening. Den franske filosofen Jean-Paul Sartre hävdade att existensen föregår essensen; att inget är på förhand givet, utan det är vi själva som måste fylla tomrummet. Vilket inte nödvändigtvis behöver stämma, då vi inte med säkerhet kan utesluta en bakomliggande tanke med skapelsen. En tanke som vi å andra sidan inte vet någonting om, men som öppnar upp för tron vars syfte och legitimitet torde vara att skänka mening. Vilket får mig att tänka på Birgitta Trotzigs ord i det prosalyriska verket Anima:
“Världens harmoniska ordning är ett dödsvrål. Sålunda tror jag bara på mirakel och under.”
Här kan man alltså ställa sig den djärva frågan om det inte är just ensamheten som är förutsättningen för allt meningsskapande. Eller är det tomheten? Det beror givetvis på hur vi definierar ensamheten. Troligtvis är begreppen ensamhet och tomhet intimt besläktade med varandra. För finns det en ensamhet där man inte drabbas av en tomhetskänsla? Och vice versa: Finns det en tomhet där man inte känner av en ensamhetskänsla? Den lexikaliska definitionen kan alltid diskuteras men kanske bör man ha i åtanke att begreppet ensamhet är ett komplext begrepp, och inte sällan kopplat till olika grader av ångest. Och det tycks onekligen finnas en förbindelse mellan det yttre och det inre. Ju längre ut vi ser i världsalltet, desto mer påverkas vårt själsliga inre.
Så är den existentiella ensamheten förutsättningen för allt meningsskapande? Skapandets motor? Bidrog den till att den förhistoriska människan drevs till att måla på grottornas väggar i södra Frankrike? Och till att egyptierna reste pyramider och till att inkaindianerna byggde tempel? För att inte tala om nutidsmänniskans monumentalbyggnader. Många är säkert skälen till dessa skapelser. Men är inte den existentiella ensamheten en viktig förklaring till dem? Förmodligen är det så. I Pär Lagerkvists essä Den knutna näven kan vi läsa:
“Människan har till sist inget val. Hon måste till sist skapa sin värld – och om hon river ner den vända tillbaka och börja bygga upp den igen. Svika kan hon inte utom till en tid, inte undslippa sitt eget öde, sin bestämmelse. Hon måste höja sitt Akropolis mot himlen.”
Om människan inte led av en existentiell ensamhet så skulle världen förmodligen inte se ut som den gör. Hennes liv skulle ha en odiskutabel mening och därmed skulle all känsla av tomhet vara försvunnen. Men sådan är inte världen. Sådan är inte människan. Att vara människa är att inte slutgiltigt känna till alltings mening, och i synnerhet inte om sin egen mening. Något som dock kännetecknar människan är att hon inte förtvivlar och resignerar. Hon måste finna en mening. En mening som tränger undan den existentiella ensamheten. En mening för att uthärda. För att inte gå under. För att inte falla ner på knä av den tyngd som vi kallar intet. För att inte bli uppslukad av illusionslösheten. Cynismen ligger nära till hands. Inget spelar roll. Allt är yta. Med andra ord: Meningslöst. Utan värde. Nihilismen träder fram och en likgiltighet infinner sig, vilket får en att tänka på Albert Camus Meursault i Främlingen eller varför inte på hans roman Fallet där vi kan läsa om advokaten Jean-Baptiste Clamence tankar som på samma gång är både klarsynta som nedbrytande. För dessa ensamma existenser är världen tömd på mening. De har slutat att hoppas på människan. Eller kanske glömt bort vad det innebär att vara människa. De är förlorade fall. Hör inte längre till den mänskliga gemenskapen.
Psykologen Viktor Frankl som satt i koncentrationsläger under andra världskriget menade att vi måste ge livet en mening, då behovet av mening är ett grundläggande mänskligt behov. Vilket får en att tänka på Nelson Mandela som kanske inte valde utan gjorde det som han var tvungen att göra under sin 27-åriga fängelsevistelse – att skapa mening. Finna en mening för att fylla sitt liv med energi så att han kunde leva vidare i sin ensliga cell.
Kanhända är det fel att hävda att man står inför ett val vad gäller den existentiella ensamheten; valet att låta ensamheten bli meningsskapande eller inte. Allt måste ju bara fortsätta. Ens eget liv. Ens egna barns liv. Det finns en mening. Det måste finnas en mening. Eller flera. Spelar ingen roll. Och detta trots det närmast ofattbara lidande som finns i världen. Vi kanske är tvingade att tro – skenbart blir endast valet – att det finns mening att leva; mening att finnas i världen, mening att existera i det ofantliga rum som vi har gett namnet universum. Det rum som gör sig påmint var gång vi riktar vår blick mot natthimlen. Det rum som bjuder in oss att ställa existentiella frågor som ingen en gång för alla kan svara på. Inte ens teleskopet med sitt vidunderliga öga.
melker.garay@opulens.se
