Tankespeglar: Triumfatorisk glädje och avgrundsdjupa besvikelser

SCHACK MATT. Många saker här i livet är enkla tycker jag. Att ta hand om familjen och programmera till exempel. Sen finns det vissa företeelser som inte alls är enkla – och då är det inte vår tvättmaskin utan framför allt schack jag tänker på!

När jag köpte en av mina schackdatorer, ChessGenius PRO, kom jag i kontakt med Ari Ziegler, (Internationell Mästare i schack). Ari driver en schackbutik i Göteborg, och han var vänlig nog att på min förfrågan ge mig ett antal initierade tips om hur man utvecklar sitt spel. Han berättade också att många människor som i vanliga fall klarar av att hantera såväl det ena som det andra, och därför kanske tror att de borde vara synnerligen duktiga på schack, ofta blir besvikna över hur svårt det är att spela på hög nivå.

Nu ska man veta att Ari besegrar 99,99% av alla de som spelar schack i världen vilket hans skyhöga Elo 2326 bevisar (man mäter schackspelares kunnande i Elo – en total nybörjare har runt 800 – 1000, och själv cirklar jag kring 1600 enligt de schacksajter där man kan mäta sånt). Det betyder förmodligen att hans hjärna är väldigt speciell, och vi vanliga dödliga kan aldrig nå dessa schackhöjder hur många år vi än spelar, men det hindrar ju ingen från att träda in i denna komplexa och förvirrande labyrint!

Schack har alltid fascinerat mig, och jag har upptäckt genom åren att jag föredrar att ha en schackdator som motståndare. Då kan jag styra när jag vill spela (ofta det sista jag gör innan jag släcker sovrumslampan), och jag kan ställa in en nivå på spelstyrka som passar mig, och så får jag dessutom uppleva härliga retrokänslor från sjuttio- och åttiotalet, då schackdatorerna hade sin storhetstid.

Oförklarligt varför, men av nån anledning är jag väldigt svag för just datorer.

En av mina nio schackdatorer kan prata, den är från 1981 och rösten låter väldigt mycket robot kan man säga. Den heter Champion Sensory Chess Challenger, och tillverkades av Fidelity i USA. Det är den datorn som illustrerar denna artikel, och programmerarna som skapade mjukvaran var Dan & Kathe Spracklen som nu bägge har passerat sjuttiostrecket.

Han gillar inte att få stryk helt enkelt!

Deras skapelse sopade mattan med alla andra schackdatorer när det begav sig, men mot mänskliga schackmästare hade den ingen chans. Nu är det dock andra tider, och såväl datorer som program har utvecklats till att relativt enkelt spöa norska Magnus Carlsen, världsmästaren i schack sen 2013. Av den anledningen spelar han aldrig mot datorer – han gillar inte att få stryk helt enkelt!

Den schackdator jag är mest stolt över är nog min ChessGenius Exclusive. Den når inte riktigt upp till Carlsen-klass, men borde med sin Elo 2300 kunna tvinga Ari Ziegler att åtminstone kavla upp ärmarna för att vinna. Den är helt i trä, och den känner av pjäserna på brädet genom att det sitter ett litet chip i botten på varje bonde, springare, löpare och så vidare. Jag bara flyttar min pjäs, och inom några sekunder svarar datorn med ett genomtänkt drag.

Den visar mig också om den anser att den själv har övertaget, eller om jag har det. Övertag räknas i bönder, där varje bonde har “1” i värde. “+0,4” visar till exempel att jag har ett försvinnande litet positionellt övertag i matchen, och då gäller det att försöka behålla detta övertag, och dessutom öka på det förstås.

Hoppsan, hur kunde jag missa att löparen siktade mot mitt ogarderade torn? Efter en sån tokighet är det troligen helt kört, för datorn kommer inte lättvindigt släppa in mig i matchen igen. Tornet har ungefär “5” i värde, så ni fattar ju…

Ena sekunden triumfatorisk glädje över sin egen skicklighet, i nästa sekund avgrundsdjup besvikelse över sin egen klantighet.

I schacket tvingas jag möta min egen otålighet. Det finns inga genvägar mot en duktig motståndare. Och det finns nästan alltid ett bättre drag att göra än det jag just gjorde, och när man sträcker ut detta över ett helt spel med kanske fyrtiofem drag blir det som en oändlig räcka av tillkortakommanden.

Min utmaning är att försöka tycka att dessa tillkortakommanden är “bra nog”. Att tänka att om inte ens schackvärldsmästaren Carlsen klarar av att spela “perfekt” igenom ett helt parti, så måste även jag – på min så mycket lägre nivå av skicklighet – kunna acceptera att jag oftast bara klarar att se det tredje eller fjärde bästa draget i en viss situation.

Det är inte enkelt för mig att acceptera, men det känns som en bra skola att gå i. Jag behöver bli ännu mer ödmjuk än jag redan är, även om det naturligtvis är svårt att uppnå.

Då och då kryddas mitt schackliv av att jag besegrar datorn genom att till exempel sätta tryck på den på flera håll samtidigt, eller genom att utnyttja ett misstag den just gjort (ja, som tur är gör ju även mina datorer misstag). Som häromdagen när den stängde in sin egen dam, och jag kunde pressa den med en löpare på G5 efter att tidigare ha satt dess G-bonde ur spel. Oj som den vred sig för att komma ur detta dödsgrepp!

Men sånt händer ganska sällan, oftast är det enträget slit som ger resultat: att titta på varje pjäs, först på motståndarsidan, sen sin egen sida. Är pjäsen ogarderad och därför ett möjligt angreppsmål? Hotar pjäsen andra pjäser? Är den instängd? Vart kan den gå i nästa drag, och vidare – draget efter det?

Det finns i början av matchen 32 pjäser att hålla ordning på, så det är ett jobb som kräver stor koncentration, även om öppningsteorier hjälper en igenom de första dragen. Utöver det måste man dessutom ha koll på hur själva dynamiken i stort ser ut – vilken sida dominerar centrum? Om det är motståndaren, går det att ändra på detta, och i så fall hur? Centrum vill man givetvis kontrollera, eftersom ens pjäser har flest möjligheter att röra sig därifrån i diverse hotfulla riktningar.

Nej, det finns inga genvägar i schack.

Sen har vi öppna diagonaler och linjer, där vill vi om möjligt ha löpare och torn som gör livet surt för vår oförtrutna motståndare.

Nej, det finns inga genvägar i schack. Om jag låter bli att analysera varenda aspekt av spelpositionen är jag rökt redan i min motståndares nästa drag.

Jag är nyfiken på att se om jag nån gång kan få allt detta att kännas enklare, att införliva schackets själ med min egen, att börja se mönster, att veta när jag kan låta damen svepa över brädet, och när jag istället bara ska flytta en bonde från A2 till A3 för att förhindra en livsfarlig attack som ligger två möjliga drag bort.

Till ljudet av en röst som på robotska återigen förkunnar att “You lose” intalar jag mig att det är resan som är målet.