Tankespeglar: Ingen kommer sakna mig

SISTA DAGEN. Vågorna, hör ni hur de slår mot stranden? Det blåser så kallt idag, och kylan kryper längs ryggen och strålar ut genom armarna. Mina händer har frusit till is, och det kommer rök ur min mun när jag andas.

Det är min sista dag på jorden, och det gör mig ingenting. Ingen känner mig, ingen kommer sakna mig. Kanske någon råkar se min kropp halvt uppäten av kråkor och korpar under en strandpromenad. Kanske denna någon stannar hos mig en stund för att söka förstå vem jag var.

Varför bryr jag mig om denna kropp, undrar den okända som ser mig död. Kände jag honom när han levde? Eller är det en hon? Så tänker den okända. Den okända tittar upp mot himlen, liksom för att söka ett svar på denna gåta, men svaret finns inte där. Solen försöker lirka fram sina strålar genom den djupvioletta dimman, ljuset vill tränga fram, men lyckas inte.

Min kropp uppslukas av dimbanken som väller in från havet. Den okända vänder sin blick inåt, mot sitt egna röda hjärta. Hjärtat som sedan urminnes tider pumpat blod, detta blod som bär på livet, detta liv som är dränkt i blod.

Ingen kommer minnas mig, men den okända kommer att blicka in i sitt eget hjärta för att försöka förstå.

Ingen kommer sakna mig, och detta är min sista dag på jorden. Jag går ut i vågorna. De omfamnar mig, och nu ser jag alla gudarna dansa så lätt på vattenytan. Deras klara röster kysser mitt öra. De ler mot mig, sträcker sina armar mot mig.

Vattnet kastar sig mot mig, drar mig nedåt. Jag vill höra gudarnas sång, och jag förstår att jag måste leva för att få uppleva slutet. Slutet av sången, mitt livs sång, slutet av mitt liv. Min kropp kämpar för att hålla balansen, men strömmarnas styrka tilltar, och jag faller.

Vattnet tränger in i min mun, det når mina lungor, och jag tänker på min mor som kommer att hitta mig på stranden.

Vad är det för kropp som ligger här, undrar hon. Hennes hjärta gråter, men utan att veta varför. Allt är för sent.

Jag var tre år när min kropp rövades bort från henne. Min själ lämnade jag kvar i hennes famn, men hon kunde inte se den.

Hon var läkare, och hon hade skådat djupt i människokroppar utan att någonsin se skymten av en själ. Hon hade dissekerat hjärnor utan att se Gud. Hennes kniv blottlade allt, men det enda hon såg var kött och ben, senor och blod. Mina fosterföräldrar sa att hon var olämplig som mor.

“Hon är intelligent. Kanske ett geni rentav. Hon har skrivit tjocka böcker som ingen läser, och hon kan skära i människor som ingen annan. Men hon bryr sig inte om livet, förstår du lilla vän.”

Så sa mina fosterföräldrar, och de var mycket snälla och slog mig bara ibland.

Nu är de döda sedan länge. Jag sörjer dem inte, sådant ligger inte för mig. Deras kroppar brann upp tillsammans med deras lilla hus som stod i utkanten av staden, men det var inte jag som tände på, även om många trodde det. Jag blev dömd för mordbrand.

De slängde in mig i fängelset, men jag hörde inte dit. Jag var oskyldig. Efter några år fick jag ett brev från min mor där hon erkände sin skuld. Hon ville hämnas att de tagit min kropp från henne. Jag visade brevet för fängelsedirektören, men han skrattade bara och sade att jag skrivit det själv.

Jag känner hur mina tankar grumlas av havet, och allting blir mörkt. Jag har levt till ingen nytta, och min mor dog för länge sedan, men kanske hon ändå såg min själ en gång och förstod att jag älskade henne trots allt.